Jag hade en kväll på stan och cyklade hela vägen hem ikväll, det snabbaste jag kunde, 25 minuter från city, mina ben värker och det tog en timma för svetten att sluta rinna. Men kroppen är slutkörd och jag kommer somna som en sten (och vakna som en hög med grus när L vaknar vid tre och hostar sig genom natten och ber mig hämta vatten, piller och gu vet).
Jag skrev ju tidigare om Skogskyrkogården och en kväll när jag råkade cykla in i och genom mörkret. Det där låg och hängde över mig hela vägen från stan, och när jag närmade mig var det som om hela kroppen ville vara med och bestämma. Det kändes enormt lockande, att få försvinna i in i skräcken och det mjuka svarta.
Vid avtagsvägen in genom den stora muren, där man ser jättekorset långt borta på fältet, stannade jag till och stirrade in. Alla gatlyktor var släckta. Jag gav till ett skrik av rädsla och tog gatan fram istället där lamporna lyser och bilarna åker, men tog höger och cyklade längs med muren. På andra sidan ligger vägen jag brukar ta, nu helt dold i mörkret. Det kom kall fuktig luft från skogen och gravarna. Plötsligt kände jag att andarna grep efter mig, jag var tvungen att cykla ännu snabbare. Jag skrämde livet på en stackars kvinna som cyklade i lugn och ro när jag kom som en ond ande med rasslande kedjor och munnen på vid gavel, flämtande efter syre och hopp.