Rebeckas räknande av män i DN en vanlig dag är skrämmande. Men det finns tidningar där männen verkligen är i minoritet: Barn och föräldra-tidningarna såklart. Det är alltid lika roligt att läsa de inkvoterade pappornas löjliga krönikor. Nästan alla brukar ha sensmoralen: jag älskar mina barn! Jaha, säger jag, det vore väldigt underligt annars, idiot, du stoppade ju in den. Är det verkligen det enda 99 % av alla pappakrönikor vill säga oss?
Så när jag läser en krönika i moderaternas partitidning Mama av en ung herre som inte är pappa och dessutom säger sig ogilla barn tänker jag: det här kan bli spännande. Kanske äntligen nån som problematiserar faderskapet, nåt slags uppfriskande utifrånperspektiv?
Nej, så kul ska vi inte ha det. För Anders Rydell lanserar istället Bebismen, som han kallar det, som en diktatur i samma magnitud som Stalinismen. En allenarådande makt som underlägger sig alla i sin väg. Hans före detta manliga vänner vill nu bara prata om sina barn. Själv säger sig Anders tillhöra en liten minoritet som står emot Bebismen. Men, så kommer det, i slutklämmen: ”Jag kommer besegras – totalt. Jag kommer indoktrineras. En liten diktator kommer flytta in hos mig också och jag kommer älska den där foten som står i mitt ansikte på morgonen.”
Snark. Förutom att det där retoriska proffs-krönikör-sättet att skriva på är motbjudande avslöjar Anders krönika något djupt tragiskt om mäns förmåga att medvetliggöra det ansvar varje man har för sina handlingar.
För det verkar vara så att många män har svårt att ta fullt ansvar för sitt faderskap. Jag kan inte tolka uttaget av föräldraledighetsdagar på något annat sätt. Och Anders Rydells krönika påminner om den maktlösa patriarkala humor som brukar kalla flickvännen ”regeringen”. Det är en avancerad vidrig logik som bygger på resonemanget att om man inte var med på beslutet behöver man inte heller ta ansvar för konsekvenserna av det. På detta vis kommer män undan ansvar i stort sett alla sammanhang som inkluderar sociala och/eller känslomässiga relationer. Barn, flickvänner, vänner, släkt.
Så Anders borde tänka om. Det är ingen ”bebism” hans vänner har drabbats av utan manlighetens sätt att upprätthålla illusionen av makt. För om män tog ansvar för den värld de skapat – ja då skulle den inte se ut så här.
”För det verkar vara så att många män har svårt att ta fullt ansvar för sitt faderskap. Jag kan inte tolka uttaget av föräldraledighetsdagar på något annat sätt”.
Visst är det så, som i citat ovan, dessvärre obstruerar män överlag fortfarande. Och de gör det av gammal hävd, ännu har vi inte lyckats bryta könsrollsmönstren. Pappaandelen är ca 15% (inte 20%) och de 15% förändras så långsamt, så långsamt, så långsamt.
Inte ens jämställdhetsbonus kommer räcka till för jämställt föräldrauttag, eller hyfsat jämställt ens.
Till och med moderaterna har insett att föräldraförsäkringen har kantrat. Den måste göras om, så är det med det.
Den förra regeringens utredare kom ju fram till att det är kvinnor som hindrar män att ta ut föräldraledighet för att de själva vill ha största eller hela delen. Så sluta att bara skylla på männen!
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=383166&previousRenderType=1
Hur kan en kvinna hindra det?
Föräldradagarna är delade och måste ges bort.
Vadå vidrig patriarkal logik att ” om man inte var med på beslutet behöver man inte heller ta ansvar för konsekvenserna av det”
Varifrån ska då alla adoptivbarn som det är så viktigt att homosexuella ska få adoptera komma ifrån egentligen?
Jag är för adoptionsprövning för homosexuella.
Jag tycker bara att det är otroligt hycklande att alla tycks se det som världens naturligaste sak att Sverige ska importera adoptivbarn år efter år.
Varför är det jättehemskt om en svensk förälder som inte förmår känna annat än avsky och äckel för sitt eget barn överlåter ansvaret för det på samhället eller den andra föräldern ( vad har barnet för glädje av en relation med en sådan person egentligen?) medan det ses som någon sorts naturlag att andra föräldrar i andra länder lämnar sina barn till adoption? Exakt vad är skillnaden?
Nu säger kanske någon att preventivmedel och abort inte existerar överallt. Men faktum är att Sverige tar emot adoptivbarn från många länder där preventivmedel finns och abort är tillåtet. Exempelvis Sydkorea, Ryssland, fram tills för några år sedan Rumänien . Fler exempel finns.