Okej, det här får bli första delen av många i det här ämnet skulle jag misstänka. För det här är så svårt att beröra och hantera. Det handlar om männen och skulden. Vi män bär ju på en kollektiv skuld som är så tung att det nästan är omöjligt att nudda vid den. Och alla av oss är ju mer eller mindre fortfarande del av kvinnoförtrycket, genom att vara födda och uppväxta i ett patriarkat, genom att leva i det. De fördelar det manliga könet ger oss är inget vi ens kan välja att avstå från.
Om jag var lite bättre skulle jag kunna skriva nån smart idehistorisk essä om det här med referenser till filosofer och sånt, men det kan jag inte. Så det här kommer bli mina tankar rakt av.
Jag vet att den här skulden kan bli nästan omöjlig att bära på. Den skapar män som går med huvudena böjda av skam. Inte många, men dom finns. Ni som umgås med feminist-män vet. Den skapar ett införlivat manshat, inte bara hos kvinnor utan också hos oss män. Nu är det här inget nytt, det är i själva verket en av grundstenarna för patriarkatet. För om män tyckte om män, skulle inte män låta andra män göra det dom gör – mot andra män och kvinnor. Nu finns det istället en misstänksamhet och rädsla bland alla män – för andra män. Det finns mängder av undersökningar som visar att män har stora problem med att odla och behålla vänner (till exempel den här som omskrivs i SvD 2 maj 2005) och det är väl ett av symptomen på detta problem.
Men åter till skulden, det var den jag skrev om. Skulden som är för svår att ens titta på, bättre att titta bort. För det var ändå inte jag som gjorde det, det är inte jag som är den där mannen som slår och tjänar mer och som barnen inte vill vara med. Fast det är det kanske. Lite. Om man tänker efter. Och vågar ställa frågorna till sig själv och sin omgivning.
Man måste våga titta. Och se skulden, sin egen och andras. Men skuld är inget bra ställe att börja kämpa på. Det är ingen positiv energi som kommer från skuld, tror jag. Jag tror skulden är ett steg på vägen, och jag tror man måste påminna sig om sin skuld och var man befinner sig i den hierarkin av tid och rum och människor. Som man – på topp. På många sätt. Men också på botten.
Skulden är steg ett. Nu låter jag lite religiös. Men prova att säga efter mig: Jag ser männens skuld. Jag ser hur manligheten är byggd på kvinnoförtryck. Men jag ser också att jag aldrig valde att förtrycka. Jag föddes som oskyldig pojke och jag tänker bekämpa kvinnoförtryck och den manlighet som leder till avstängda känslor hos män.
Hur lät det? Det känns läskigt att säga det, att ens tänka det, att vara oskyldig i denna värld. Men såklart är det så, ingen pojke har valt att födas in i en förtryckarroll, lika lite som man väljer att födas med andra förmågor.
För mig är det en viktig insikt: jag är oskyldig, men jag ser den kollektiva skulden jag är del av. På detta vis behöver jag inte gå ner mig i självhat eller insinuera att jag redan är så nersmutsad att det är försent. För det är många som gör det, ger upp och tror att det är en lösning. Men hur kan man ge upp när man varje dag erbjuds möjligheten att kämpa emot?
Att tala i termer av en kollektiv skuld som alla män bär på är antagligen kontraproduktivt. Det låter kanske som ordbajseri från min sida, men man måste fråga sig vilka intressen vänstern har av att använda sig av det uttrycket och vilken funktion man tror att det fyller.
De flesta män är enligt sig själva inte feminister i någon mening ö.h.t. Om man även tar en titt på hur få män det verkar vara som läser genusvetenskap på någon nivå alls och hur den siffran avtar/inte finns på de högre bekräftar det att ett det även fattas ett teoretiskt underlag för förståelsen av påståendet.
När man riktar sig till icke-feministiska män och talar om en kollektiv skuld där alla män är förtryckare etc etc sker bevisligen väldigt lite till följd av utpekandet. Vore motsatsen fallet hade vi märkt det 😉 Tyvärr är det snarare så att de flesta av dem inte förstår ett ord av vad man säger. Med den typen av retorik cementerar man snarare deras fördomar om feministen som idiot eller manshatare, för hur korrekt grundtanken bakom den kollektiva skulden än är åstadkommer uttrycket föga gott när man riktar det utåt, mot en skara åhörare som direkt, enbart p.g.a. hur det är formulerat, kommer vara mindre benägna att ta en på allvar, att lyssna och att fundera kring ämnet.
Det finns trots allt ett skäl till att vi talar om en kollektiv skuld. Om det skälet är att vi försöker visa på ett kollektivt ansvar som finns till följd av en (hittills) ej överlagd delaktighet i en struktur där vare och en har sin aktiva roll och möjlighet att vara del av lösningen, är det kanske mer pedagogiskt att tala om det.
Att ha en skuld är något som associeras med något negativt. Att ha ett ansvar däremot är inte det. Vilket av orden implicerar och uppmuntrar till deltagande & kreativitet, eller att man är en del av lösningen ö.h.t? Det synes vara det sistnämnda.
Sist men inte minst är det oftast etiskt löjeväckande att tala om mäns kollektiva skuld och direkt missvisande: En etisk agent kan inte klandras för något den aldrig begripit. Det är väl skillnad på att tala om en kollektiv skuld med en grupp feministmän som förstår att där finns ett patriarkat osv och en grupp snittsvenssons som inte ens vet vad genus är för något helt enkelt för att de aldrig reflekterat över det eller av andra skäl uppriktigt saknar kunskapen som ger dem en möjlighet att förstå vad de är en del av. Man måste vara medveten om problemen på förhand, och frivilligt välja att bidra till dem, för att ha en ”skuld”. Det ger en ytterligare skäl att ifrågasätta den friska användningen av uttrycket.
Skuld är en virtuell abstraktion. Eftersom verkligheten med största sannolikhet är långt mer instrumentell och deterministisk än vad människan normalt tål att höra så är det bara meningslöst att tala om både personlig och kollektiv skuld. Däremot finns det orsaker och efterföljande verkan.
Problemet är bara att orsakssambanden och verkanssambanden är så ofattbart komplexa.
Då kan det vara bekvämt med virtuella abstraktioner som tex. Skuld och Gud.
Naturligtvis är ”Känslan av Skuld” på riktigt inne i våra hjärnor men då som ett resultat av en evolutionärt framkommen mänsklig egenskap.
eyerouge och Anders B Westin, intressanta svar, men jag förstår faktiskt inte vart någon av er vill komma. Kan ni vara konkreta? Ska man inte tala om skuld utan istället använda ordet ansvar?
Tidholm:
Rent konkret talar jag om etik och när man enligt etiska system kan tänkas ha en ”skuld” för något. De flesta etiska systemen hade inte klandrat en person för något den gör som den inte är medveten om är fel att göra. Detta är lättare att inse om man talar om ”icke-agenter” som små barn, andra djur än människan eller t.ex.gravt förståndshandikappade människor, eller vad som helst som av något skäl kan antas sakna förmågan att i ett visst fall agera på etiska grunder (m.a.o. rationellt om man talar om en akademisk etik). Det är därför missvisande att tala som skuld från ett etiskt perspektiv. Om det inte är skuld ur ett juridiskt som du talar om, och inte ett etiskt, vilket är det då? Det är ett värdemässigt uttalande. Rent tekniskt är det alltså ett etiskt uttalande om det är en produkt av ett värdesystem.
Ja precis – beroende på vad ens avsikt är och vad man tror sig att man kommer åstadkomma bör man kanske prata om ”ansvar” istället för ”skuld” om man riktar sig till ett gäng män som inte ens vet vad genus är för något. Whatever works och främjar feminismen: Att vara pedagogisk och plocka port totalt meningslösa (vilket de är i de fallen jag pratar om här, men ingalunda i samtliga) påpekanden om skuld bör rimligen ligga i feministers intressen om syftet är att inet bara bli hörd och noterad, utan även förmedla sitt budskap och bli förstådd. Jmf. det hela med att tala om ”solidaritet & kamratskap” med en kapitalist… rätt dödfött. Alltså anpassar man sig om man nu vill nå den personen och försöker påverka den.
*
Ska inte tala för Anders B Westin, men eftersom han inte givit replik kan jag kanske förtydliga att det, om han är konsekvent, följer från det han skrev att han inte tror på att man kan ha varken en skuld eller ett ansvar i den mening du talar om det eftersom Westin är determinist. Hela den begreppskedjan faller platt i hans värld (och min för den delen även jag driver argument som förutsätter en fri vilja mest för att slippa denna typen av diskussioner). Man kan alltså enligt honom inte vara skyldig/oskyldig ansvarig/oansvarig eftersom det inte finns någon egentlig etisk agent eftersom det inte finns faktiska fria val, även om vi uppfattar dem fira rent illusoriskt. Själv finner jag det det svårt att tänka sig att han misstager sig, men både nivån & ämnet blir ett helt annat om vi ska gå in på detta här så det kanske är bästa att låta bli.
eyerouge, wow. du är skolad. Hundra poäng genus i bakfickan kanske? Hur som, så tänker jag faktiskt vara så fräck å säga att jag tycker det viktigaste är effekten av det man säger, och jag tror att man måste våga vara tydlig även om man skräms. Skuld är bra, det är något kollektivt i sig tycker jag, ansvar är bättre för det är personligt. Det är ju ansvaret vi vill åt. Men om skulden gör det möjligt att komma dit är väl allt väl.
Ursäkta min sensamhet. Privatlivet som ansvarsfull pappa har tagit min tid och fokus.
Jag är inte determinist, jag är en människa. Däremot har jag svårt att förstå hur verkligheten skulle fungera om den inte vore deterministisk. Ja det blir liksom övernaturligt om man tänker till. Som jag ser det så leder evolutionsläran till en deterministisk totalkonsekvens. Om det inte är så måste man finna gränspunkten i logikkedjan.
Nu till frågan om skuld. Vi är så oerhört upptagna av skuld och straff. Lyssnar man på media får man bilden att en stor del av folket tycker : Pedofiler skall låsas in och nyckeln skall slängas, våldtäktsmän skall låsas in för evigt, män som slår skall straffas, Orden växer och repeteras : straff skuld straff skuld ”häng dom”. Mobben är nära.
Jag tycker att vi skall vara funktionella humanister. Varför finns pedofiler, hur blir man pedofil, (bristande anknytning kopplat till genetisk sårbarhet är den sannolika svaret), hur identifierar man pedofiler, hur skall man undvika att pedofiler skapas, hur skall vi behandla (vårda) pedofiler för att de skall sluta vara pedofiler. (Ni kan byta ordet pedofil till vilken typ av förövare som helst) Jag vill ha ett funktionellt humanistiskt samhälle. Kunskap, analys, orsaker, metoder, behandling.
Straff är en nödvändighet för allmän preventionen endast kopplat till att handlingen skall stigmatiseras. Människan är ett biologiskt flockdjur där destruktiva handlingar smittar precis som de goda och kärleksfulla handlingarna.
Förövaren är ur evolutionsbiologisk synvinkel i lika stor grad ett offer eftersom förövaren i ”ögonblicket” gjorde den enda handling som han/hon i detta ögonblick kunde göra.
Förövaren( eller det indirekta offret) behöver behandling för att inte upprepa sina destruktiva handlingar. Tyvärr finns det dock personer i normalfördelningen som aldrig kommer att bli färdigbehandlade. Det är sorgligt, men evolutionen är inte snäll mot människor långt ut på flanken på fördelningskurvan oavsett om dessa utåtagerat aggressiva (flest män) eller inåtagerat destruktiva (flest kvinnor).
I våra hjärnor finns lagrade scheman att utnyttja när ”behoven” uppkommer. Problemet är att vissa personer har dessa scheman i driftläge fast det är fredstid. Uppväxt och genetiskt sårbarhet har triggat dessa destruktiva scheman i en i övrigt ”fredlig” omvärld.
Jag vill helt förändra vår verklighetsbild till en mer naturvetenskaplig verklighetsbild som verkligen tar hänsyn till den numera bevisade evolutionsläran.
Människans föreställning om skuld och hämnd finns i ”gammelhjärnan” som en nödvändig rest från den tid då kampen om livet var lika drastiskt som i dagens Irak.
Den kunskap som successivt växer fram inom evolutionspsykologi, medvetande forskning, neurofysiologi mm moderna vetenskapsområden måste spridas över till de samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnesområdena inklusive juridik och kriminalvård.
Vi måste få en juridik, brottsbalk och kriminalvård som bygger på moderna rationella vetenskapliga kunskaper. Som det är nu bygger denna myndighetskedja på en verklighetsbild som var gällande före Darwins 1800 tal.
Det finns ett stort släktskap mellan föreställningen om skuld och retroaktivt ansvar och föreställningen om Gud och övernaturlighet.
Jag röstar därför på det jag vill kalla Funktionell Humansim
Hälsar Anders B Westin