Det känns ofta som att jag får panik över att jag inte hinner med mer. Speciellt nu när bebisen är så krävande, den tar så mycket tid. Till och med från nätterna. Det är så svårt att hantera. Jag leker med tanken på att inte sova alls en vecka. Jobba på nätterna. Skulle det gå? Antagligen inte. Eller kanske, men jag tror alla omkring mig skulle tröttna på mig. Knappast värt priset.
Denna morgon ligger jag redo, vaknar av minsta prassel i sängen. Jag ligger vaken och väntar på att få gå upp fastän klockan bara är sex. Istället för att sova ligger jag och funderar på allt jag har på att-göra-listan. OCH! Istället för att tänka bara på dessa saker kommer jag på en helt ny idé: ett stort projekt som skulle ta många dagar och nätter att fullfölja. Det är så befriande att liksom SPRÄNGA de mentala ramarna för vad som är möjligt att jag nästan somnar om.