Phil

Ni vet den där känslan när man rör sig på lite okänt vatten, öppet vatten, det pirrar, man vet inte var man kommer hamna men man vet man är på väg mot nåt nytt… något man inte kan hantera rakt av. Känslan av förändring i luften.

Så kändes det idag när jag slog på en nyslangad samling med Thin Lizzy (thanks go out to Mr Bong).

Jag blev Helt Glad inuti. Jag har svårt att bekänna detta. För Thin Lizzy, dom är ju speciella. Jag kan inte alls hantera känslorna som kommer upp. Det är lätt att avfärda det som ironi. Fast det är det inte, det är verkligen en ärlig lycka från inuti. Men det är inte bara musiken och de klyschiga texterna. Det är hela grejen med Lizzy. Phil Lynnot, hårdrockens enda färgade man (förutom han i det där svenska bandet, vad heter dom…) i DUBLIN på 70-talet, hundra miljoner för en tidsmaskinresa till deras första spelningar… och hänget på puben efteråt. Man blir helt varm inuti av att tänka på the early years med Lizzy. Eller också är det det faktum att min gamla vän Elle’s enorma entusiasm var den kraft som introducerade mig för Thin Lizzy.

Hur som helst. Thin Lizzy. Ät. Jag lägger upp en låt får vi se hur det känns.