Igår var det en helsidesintervju med en av Sveriges Just Nu Absolut mest tragiska män (den finns inte på nätet konstigt nog). Han är verkligen så jobbig att jag får ont i fingrarna av att ens försöka skriva det här. Jag vet inte var jag ska börja. Usch, jag vill inte. Låt mig slippa. Om jag har otur kommer nån jävel ringa och be mig debattera med honom, och ska jag då säga som det är, att, nja, debattera vill jag nog inte, men kan jag få möta honom i knivkastning, med honom fastsurrad mot en stor ek i en dimmig skogsdunge? Nej så får man väl inte ens säga, då blir man väl anklagad för att vara antidemokratisk.
Denna 40-50-åriga vita man boende i Danderyd, IT-konsult, föreläsare och författare, som jag liksom inte vill säga namnet på, inte ens det vill jag ge honom, har tyvärr gjort flera begrepp jag tyckte om totalt oanvändbara. Ta ordet mansförtryck. Jag har länge använt det för att beskriva den mansroll som män trär på sig själva, det förtryck som samhället lägger på oss män för att få oss att göra hemska saker mot varandra och andra.
Under en lunchpaus i dagens städande med min sambo uppstod en diskussion om den här antifeministen. Min sambo berättade för mig och en frekvent internetsnyltare som nu också blev lunchgäst att Den Tragiska Mannen egentligen inte har fel, han har bara en usel analys. Jag vädrade mina icke rumsrena känslor, något mer våldsamma än de jag beskriver ovan, och var väl mest hopplös. Men min sambo fortsätte: ”Han berättar om mäns upplevelse av verkligheten: att de tvingas arbeta och försörja familjen. Att de inte får vara med sina barn. Att de känner sig exkluderade från sin familjer. Att de vid en separation inte får leva med sina barn. Att kvinnor får hälften av tillgångarna i ett sånt läge.” Och så vidare. Jag började ana var hon var på väg, min supersambo. ”Han har inte fel i de upplevelserna. Men i hans hjärna blir det kvinnorna som får ta skulden för allt”.
Pang. Det är här jag börjar skaka och börjar drömma om olika tortyrmetoder. Att man kan göra en korrekt beskrivning av verkligheten – men inte SE hur det ligger till!! Att inte se hur föräldrar lär sina pojkar att stänga av sina känslor, att inte gråta. Att inte se hur pojkar biter ihop när de gör illa sig. Hur pojkar uppmuntras att använda sina kroppar, att inte känna efter var gränserna går. Hur pojkar isoleras fysiskt, hur de berövas möjligheten att få upplopp för sina medfött omvårdande och kärleksfulla instinkter. Hur detta bara växer och växer till en bur av regler, mönster och normer som håller alla män stenhårt fjättrade.
Nej istället är det kvinnornas fel.
Det är kvinnors fel att män tar på sig för mycket arbete. Det är kvinnors fel att män inte är med sina barn. Det är kvinnors fel att män super, misshandlar, knarkar, spelar bort pengar, ja rent allmänt liksom inte är där de ska vara, och framförallt att de inte är känslomässigt närvarande där de ska vara… Pär hävdar till och med att kvinnor förtrycker män! Att de använder härskartekniker mot män! Att när en kvinna gråter så är det för att få uppmärksamhet? Ja vad tror du Pär, testa att gråt själv, om du har tur kanske någon bryr sig om dig, oddsen är rätt höga för att det ska vara en kvinna till och med.
Så att. PÄR STRÖM – din nolla. Tack för att du vågar berätta om dina känslor, det är faktiskt rätt ”omanligt” av dig. Men där tar nog också ditt genderbending slut. See you in my dreams tonite, baby.
Jag avslutar detta med en bild av nyliberalen Pär (som också hävdar att orsaken till kvinnors lägre löner är att de är inlåsta i den offentliga sektorn, och att det följdaktligen vore en feministisk handling att skära ner på den offentliga sektorn…). Jag tycker, utan att vara en stor vän av lyteskomik, att den, precis som jag, talar sitt tydliga språk.
(Alla sorters referenser till våld i detta inlägg ska ses som en slags konstart eller fantasier, inte direkta hot.)
Jag är lite mer nätvan och tänkte istället ”aha, ett troll” och struntade i att läsa artikeln.
Hej Svante.
Nu var du verkligen arg och på gränsen till kränkande. Pär är ju bara en människa, inget monster eller demon, för att relatera till Rebeckas nyliga inlaga.
Jag har inte läst allt vad Per Ström har skrivit. Han har säkert sagt en del dumma saker. Det blir ju lätt så i speedade debatter.
Men det är säkert så att han upplever verkligheten som han skriver. Säkert många andra män. Varje människa har ju sin egen verklighetsbild och denna bild kan ju vara en lokal sanning.
Hela livet består egentligen av ett mycket stort antal lokala sanningar och representationer. Det ena behöver inte vara falskt bara för det andra är sant.
Livet är inte svartvita kartonger, utan ett komplext system av gråskalor.
Även om Pär säger/skriver en del dumma saker så behöver han inte ha fel i allt. Även om Pär ibland är grov i munnen, behöver inte du vara det.
Jag försöker själv lyssna på alla och bedöma vad dom säger. Oftast har alla rätt ur minst någon synvinkel. Det finns nästan alltid någon relevant orsak till varje människas missnöje eller åsikt.
Hälsar Anders B Westin
PS! Jag tycker tex att Rebeckas senaste inlagor behandlar det svåra med gråskalor. DS
Ja, Guuud så synd om alla män som inte får leva med sina barn efter en separation. Oftast beror det antingen på att mannen varit våldsam mot barnen och/eller mamman och därigenom bevisat att han är en olämplig förälder, eller också på att han tillbringat så lite tid med barnen att de helt enkelt inte är lika trygga med honom som med mamman. Man får inte automatiskt barnens tillit enbart för att man blir förälder i biologisk mening som många män verkar inbilla sig. Man får barns tillit genom att natta dem, trösta dem när de är ledsna, hämta dem på dagis, sköta om dem när de är sjuka o.s.v
Saker man varken behöver vara kvinna eller ens förälder i biologisk mening för att kunna utföra.
Gjorde fler pappor ovanstående och massa liknande saker oftare skulle betydligt fler barn leva med sina pappor efter en separation (och för övrigt skulle med största sannolikhet separationerna minska).
Det är ofta slitigt och jobbigt att leva helt ensam med barn.
Men det innebär inte att man enbart för att få avlastning kan lämna barnen varannan dag eller varannan vecka till en person de knappt varit ensamma med tidigare och som de inte känner sig trygga med, enbart för att denna person är förälder i biologisk mening. Självklart måste barnen isåfall först bygga upp en lika nära relation till den personen, och det görs inte över en natt utan kan ta mycket lång tid.
Kan alla patetiska ”förtryckta” män ta och hacka i sig ovanstående och sluta snyfta någon gång?
Anders, jag måste säga att du gör mig ganska trött och uttråkad. Men det är bara min egen verklighetsbild och denna bild kan ju vara en lokal sanning…
Lisa:
Men du ser inte alltså att män, inte i alla fall, men i vissa fall, nedvärderas som föräldrer i vissa föräldraskapstvister just på grund av sitt kön? En del kvinnor spelar ju hårt på att de som mödrar automatiskt är mer kompetenta att vårda sitt barn själv. Så är det ju helt enkelt inte. Det borde vara basic för varenda feminist att greppa. Vår möjlighet att vårda barn handlar om egenskaper som omhändertagande, ömhet och grejer som är oberoende av kön men som tillskrivs vara kvinnliga egenskaper.
Sen är det inte en fråga som ligger mig särskilt nära, men folk borde rent generellt försöka undvika att bli svartvita i sitt tänkande. Per Ström verkar dock mycket riktigt vara irrationell och målar upp en bild som inte överestämmer med verkligheten. Kvinnor som grupp är knappast förtryckare.
Varför blir du trött. Bara därför att jag problematiserar. Är det bättre om jag jublar med.
Jag tror inte på den metoden. Skyttegravs krig brukar i allmänhet inte leda framåt. Se bara på israelfrågan.
Jag kan ju lägga ner om du vill. Jag trodde det var lite trevligt att få lite mothugg.
Om du vill så kan jag helt sluta och kommentera dina inlägg.
Säg bara till så får du skriva ifred.
Pär Ström är alltså en av Sveriges främsta experter på digital övervakningsteknik och utgivaren av utmärkta Big Brother Bulletin. På senare tid har han av någon anledning förirrat sig in på att dessutom diskutera jämställdhet och till och med totat ihop en liten bok i ämnet. Det är dubbelt synd att han använder sin tid på det sättet istället för att ägna sig åt det han kan. Jag tror det måste vara det dåliga inflytandet från Den Nya Välfärden, som sponsrar honom sedan ett tag tillbaka.
Anders, du gör inte något som ens är i närheten av problematiserar. Du spyr upp en bild där det ena könet är små sköra änglar och det andra är monster på fultjack. Ivrigt påhejad av Lisa som i sin syn att skilsmässor oftast har att göra med att män slår kvinnan eller barnen endast är en litet steg från att prata om att Sataniska sekter styr Sverige.
Låt oss inte syssla med klasskampsfeminism, låt oss istället sätta oss i ett hörn med ”Jag-är-mest-förtryckt”-struten på huvudet och gråta kollektivt.
Svante har Pär trampat på en öm tå på dig? Tål inte du i din fantasivärld att någon säger sanningen?
Läs också artikeln med Camilla Lindberg i Expressen.
Nu har du fått två till att kasta kniv på