Ett av de mest effektiva sätten att bli av med manliga vänner är att kräva något av dem. Det finns en outtalad manlig gemenskap, den bygger på något så diffust som ödet.
Det är speciellt en kamrat jag tänker på. Jag skulle verkligen vilja fråga honom varför han vill vara min vän. Men jag vet, att om jag skulle göra det, skulle det innebära slutet för vår vänskap. Eller åtminstone ett rejält bakslag. Visst, det finns olika sorters män, men jag tror det här är rätt vanligt.
Man lägger inte energi på en manlig relation. Det är suspekt. Ni hör hur det låter. Tänk om jag sa det till honom: ”Jag vill att du lägger mer energi på vår relation”. Jag tror han skulle resa sig upp och gå.
Jag har förstått att många män gör likadant med relationer till kvinnor. ”Vi får se vad som händer.” Men vi vet alla att det inte funkar så. Vi vet nu att en bra relation kräver arbete, oavsett könskonstellation eller sexualitet. Det finns inga genvägar! Och här tycker jag mig se att män ligger ett sekel efter kvinnor.
Det verkar vara så att män tycker det är omanligt att bry sig om något mycket. Förutom kanske sina barn, eller sitt land. Eller för att ta en stereotyp: sitt fotbollslag. Låt oss leka med tanken bara för att det blir så tydligt då. En man till en annan. ”Du, ska vi ses på torsdag och prata om vår relation, hur vi vill att den ska vara, vad den ska vara bra för. Jag är lite orolig att vi glider ifrån varandra.” Gud jag skulle börja gråta om någon ville vara min vän på ett så ansvarsfullt sätt.
Jag känner igen det här, varför är det så?
Jag känner också igen det i mig själv (som man), och tycker att det är synd. Samtidigt är det ju väldigt skönt förstås att inte ta ansvar för en relation, så det blir ju lite av ett självgift. Och så är man lite inmålad i ett hörn, eftersom som du säger är det svårt att helt plötsligt tala om ansvar i en ansvarslös relation, utan att förstöra det man har (tror man i alla fall).
Men sedan kan man ha ansvarslösa relationer som ändå är bland de starkaste som finns, och som det känns skönt att man inte måste jobba på, som man upplever finns där oavsett.
Tror helt enkelt du har rätt i det du skriver, eftersom till och med jag, som aktivt tänker på detta,och inte har några fotbolls- eller nationalistkompisar tycker att det kan vara ett problem.
Med man ovan menar jag jag förresten.
Det är svårt med relationer i Sverige. Vi lever i ett samhälle präglat av rädsla för varann och för oss själva.
I dom flesta subkulturer jag kan komma på som jag har nån som helst anknytning till (förutom vissa delar av datanördsvärlden av nån anledning, men där huserar o andra sidan en stor del sociala outsiders), är det fett coolt att vara obrydd helt enkelt.
Det är fett tråkigt, men vad ska man göra annat än säga ”trist att du inte kommit längre, see ya” till dom som inte vet bättre?