Jag fortsätter insnöandet på dokumentärfilm, det känns bra för mig att anteckna så här är mina tankar om ”Little Dieter needs to fly” och kanske framförallt om regissören Werner Herzog.
Herzog är ju en av världens märkligaste filmskapare, ingen rör sig fritt mellan genrer som honom. Ena året är det en mastodont-rulle som ”Aguirre – the wrath of god”, nästa en underlig liten visuell betraktelse av nåt ljusfenomen, sen en film om dvärgar, sen en film om ett UFO, och året därpå kan han slå till med en seriös jättedokumentär igen. Han har också gjort klassikern ”Fitzcarraldo”, där Klaus Kinski spelar huvudrollen (precis som i Aguirre…). Kinski är den där sjuka tyska skådisen med tidernas grövsta käkparti och de största vita tänderna du sett. Dokumentären om deras relation ”My Best Fiend” (min bästa fiende), är en sån där film du måste se.
Av de senare filmer Herzog gjort tycker jag ”Grizzly Man” tveklöst är den bästa, en helt makalös film om en man som tror sig kunna leva tillsammans och prata med alla möjliga djur men mest med grizzlybjörnar. Jag har inte sett någon göra kopplingar mellan ”Into the Wild” och ”Grizzly man”, men Chris McCandless dog ju också Alaska precis som grizzlymannen, den senare blev alltså till slut uppäten av en björn. De var båda väldigt naiva. Herzog hade lika gärna kunnat göra en film om McCandless.
Grizzly Man blir en film om civilisationen, om ensamhet, om desperata, besatta människor. Fast som vanligt gör han en film om sig själv, tycker jag nog. Aguirre och Fitzcarraldo är också filmer om besatta människor som kämpar med sitt vansinne och hur långt de vågar driva sina omgivningar.
Herzog är en märklig dokumentärskapare, han är respektlös mot traditioner, samtidigt extremt frigjord och samtidigt pretentiös som få. Hans brutna amerikanska låter barnslig och hela hans sätt att handskas med verkligheten ger sken av att vara naivistisk. Många av hans dokumentärer drivs av Herzogs egen karaktär, hans speaker lotsar oss genom historierna. Han är väldigt tydlig, säger vad han menar, använder inga konstiga ord eller avancerade dramaturgiska grepp.
En av de viktigaste egenskaperna en Herzog-dokumentär har, precis som Errol Morris filmer, är känslan av att man går in i en väldigt annorlunda värld, ett eget universum. I fallet med ”Little Dieter” är det den vansinniga karaktären Dieter Denglers sätt att se på världen som är det universumet. Dieter är en tysk pojke som efter att under andra världskriget ha sett sin hemby bombas av brittiska flygplan blir besatt av att flyga. Han emigrerar till USA vid 18 års ålder, jobbar sig upp i flottan och blir färdig bombpilot lagom tills Vietnam kriget blommar ut. Under en av sina bombräder över Laos blir hans plan nerskjutet och han blir tillfångatagen av Nordvietnamesiska gerillan. Där torteras han och förs till ett fångläger. Till slut lyckas han fly och blir under dramatiska omständigheter räddad.
Detta är hela filmen. Det är en makalös historia, men det är Dieter som är hela behållningen. Han var nog lite galen innan han blev tillfångatagen, men nu, efter tiden hos Viet Cong är han i mina ögon helt kokobello. Fast helt öppen med det. Som ett barn. Kanske är det därför han och Herzog verkar komma så bra överens. Återigen är det en besatthet de delar, Dieter av att flyga. Herzog av att göra filmer?
Herzog lyckas övertala Dieter att upprepa sin fruktansvärda erfarenhet. De hyr in thailändare som får binda Dieter och släpa honom genom djungeln. Det är otroligt att han lyckas få Dieter att ställa upp, återigen tror jag det är Herzogs naivitet som gör det möjligt. Varför inte spela upp alting igen, tänker han, det borde vara det bästa sättet att berätta historien? Ja verkligen.
Känslan av att befinna sig i Dieters skadade uppfattningsvärld, det är den som griper tag. Många filmare hittar spännande karaktärer, men de flesta förmår inte kommunicera mer än sin egen förtjusning. Nio av tio tevedokumentärer faller på detta. Många misslyckas också för att de inte använder tillräckligt bra teknik, för dåligt foto eller ljud, taskig musik, ljudläggning eller postproduktion. Känslan av kvalité är tyvärr inte att underskatta, det är därför myten om att ”alla kan göra film nu när tekniken finns” är så grym. Det är mycket svårare att få in närvaro och nerv i lågbudgetfilmer än i miljonbudgetproduktioner. Tyvärr!
Men det går såklart utan pengar också. Många små faktorer gör att närhet blir närvaro. Ett försök att skildra en karaktär som misslyckas leder till minskad närvaro, det vill säga att man som tittare känner distans. Om historien drivs av karaktärer snarare än historier är man förlorad som filmskapare om man misslyckas. Det är ett högriskspel att göra film! Såklart. Varje misslyckande är ett steg bakåt, man står aldrig stilla. Det är så lätt att etablera fel känsla, sen är allt kört.
Det är alla dessa faktorer tillsammans som skiljer en bra film från en dålig. Och Herzog lyckas nästan alltid göra bra filmer. Han har gjort ett 40-50 tal, jag har bara sett några få, så det är väl iochförsig rimligt att anta att han gjorde några dåliga i början.
Nu har han en säkerhet som gör hans filmer underbara, man lotsas av hans säkra brutna stämma in i en värld man vill stanna kvar i, tillsammans med honom är man trygg. Trots att han är galen. Eller kanske just därför.
Förra året gjorde Herzog en spelfilm av Dieters historia i ”Rescue Dawn” med Christian Bale i rollen som Dieter. Jag återkommer när jag sett den, det är ett extremt intressant läge när en filmare gör spelfilm av en dokumentär!
Dieter Dengler, ur ”Little Dieter Needs to Fly”, 1997.
Wikipedia-sidan om filmen finns här.
Ladda ner filmen här.