Den här har jag velat se länge men inte haft tid. Nåt vettigt ska man väl göra med sjukdomen. Så. Errol Morris ”The Fog of War: Eleven Lessons from the Life of Robert S McNamara”, Oscarsvinnare 2004 för bästa dokumentär.
Först en liten introduktion. Errol Morris är en dokumentärfilms-legend, känd mest av allt för sin film ”Thin Blue Line” som handlar om en oskyldigt dömd polismördare.
Han har egentligen inte gjort speciellt många filmer, och de har inte heller behandlat så revolutionerande ämnen, utan det som är Morris grej, som alla hyllar honom för, är hans stil, hans sätt att berätta. Han bygger sina filmer på få intervjuer, och låter dom lägga ut hela historien, i ett långsamt tempo. Antagligen skriver han ett textmanus för sina filmer först, och bildsätter dem efteråt, vilket är i dokumentärfilmskretsar ett ganska kontroversiellt sätt att arbeta.
Morris gör också sina intervjuer via en maskin han kallar ”Interrotron”, en slags teleprompter som gör att intervjuoffret tittar på en projektion av Morris/intervjuaren men samtidigt rakt in i kameran. Känslan man får är så klart att den intervjuade talar till en, det blir intimt. Den här tekniken har Morris använt i många många år, och jag vet inte om han är först, men numer är det många som använder liknande maskiner.
En annan väldigt viktig komponent i hans filmer är musiken, han har nästan uteslutande arbetat med filmmusikern Philip Glass som gjort musik till otaliga filmer. När jag nu såg Fog of War trodde jag först det var SAMMA musik som till Thin Blue Line, gjord för 20 år sen… Men det var lite annorlunda, men i stort sett samma. Och på sätt och vis är det förståeligt, Philip Glass musik väcker både förväntan och eftertanke.
”Fog of War” bygger på material från över tjugo timmars studiointervju med Robert McNamara, som var försvarsminister under Vietnamkriget och senare också president för Världsbanken fram till 1981. En spännande människa med en fascinerande historia. Speciellt om man är amerikan kan jag tänka mig, eftersom McNamara var en av de drivande bakom USAs inblandning i Vietnam.
Det är tydligt att McNamara är van talare. Vid 85 års ålder kan han kosta på sig lite eftertänksamhet. Filmen har sålts som McNamara’s bekännelse; en av nyheterna som avslöjas är att USA inte alls hade fog för att anfalla Vietnam, det var inga torpedattacker i Tonkin bukten. Han talar också djupsinnigt om USAs massiva bombning av Japan under slutet av första världskriget (då McNamara var säkerhetsanalytiker som effektiviserade bombräderna).
Det är alltid komplicerat att låta nån med så många gigantiska synder få sitta och lägga ut texten. Är det rätt att låta honom få så mycket plats? Argumenten för är väl att det är bra att lära känna de krafter som skapar krig. Nu hävdar McNamara själv att han tvärtom alltid var ute efter att motverka krig. Hans logik är som följer: om man gör krigen så effektiva som möjligt kommer vi vinna och då kommer kriget ta slut. Uppenbarligen stämde det inte. I fallet Japan var det enligt McNamara en hemsk militär som saknade empati och därför bombade oproportionerligt. I Vietnam… ja där förlorade USA och kunde inte dra sig ur… Men innan dess hann McNamara vara försvarsminister under dödandet av tiotusentals civila vietnameser.
Vad ska man göra när man gör en film om ett svin? För McNamara var, oavsett om han var fredsälskare, ett svin. Det som inte tas upp i filmen överhuvudtaget är hans inblandning i Världsbanken, som vi numer vet spelat en betydande roll i tvångsspridandet av privatiseringar och ja, den omänskliga kapitalismen. Självklart hänger detta samman med hans agerande som försvarsminister. Morris undviker helt politiska och/eller ideologiska frågeställningar i sin film, han får det istället att handla om moral… Och jag måste säga att jag har svårt att uppskatta det greppet. Det gynnar McNamara nåt enormt, den låter honom få vara en vis gubbe som ser tillbaka på sitt långa liv. De silkesvantarna är han såklart inte värd. Han är en extrem nyliberal krigsförbrytare, tycker jag det verkar som. Dessutom är han dum nog att inte fatta det (eller smart nog att inte avslöja att han fattar det), istället verkar han själv tro att han är Dalai Llamas hemliga brorsa som sprider visdomar.
Men återigen, hur gör man en intervju med någon man inte tycker ska få tala? Morris kanske inte hade något val, McNamara kanske helt enkelt inte ville vara med om han skulle prata om något annat än det han gör. Kanske gjorde Morris rätt, när han lät mig som tittare få känna de saker jag känner, istället för att han ska bokstavera sensmoralen för mig?
Men risken är nog ändå stor att inte alla fattar vem de har att göra med. Jag har inga jätteförväntningar på amerikaner, många är ju uppenbart indoktrinerade och fördummade, jag kan tänka mig att de ser McNamara som just en vis gubbe, och inte som en jävla galning. McNamara är så slipad så att han på nåt snyggt sätt slår allt ifrån sig med Nurnberg försvaret – han följde bara presidentens order, och visst var han duktig!?, tycks han vilja säga.
Som för att visa att Morris inte låter McNamara komma undan slutar filmen med att Morris försöker pressa McNamara om Vietnam. Men han vägrar tala om det. Han säger att han inte vill säga mer. ”För att det blir damn if you do och damn if you dont…?” säger Morris? ”Ja… och jag blir hellre damned if I don’t say anything”.
Om man har detta filmens stora problem i åtanke – den saknar politiska perspektiv!! – är detta en underbar dokumentär. Det är otroligt vad Morris kan skapa utifrån en sittande intervju som alla tevemänniskor men också många filmare nu skyr som pesten: istället ska alla springa omkring, intervjuerna ska helst ske under tiden som folk går, lagar mat, vad som helst, bara dom inte är stilla… Här blir istället det återkommande tempot avgörande, bilderna är mer underlag till radiodokumentär än bärande i sig. Resultatet blir lätt att förstå, tydligt och samtidigt spännande.
Men ändå. Vilken dimma en gubbe får släppa ur sig. En yngre idiot skulle definitivt inte behandlats med denna respekt.
Robert McNamara, 85 år gammal.