När kramas män? Den slitna klyschan stämmer så bra: när de gjort mål. Och det är inte bara kramar. Det är lek, män som hoppar i varandras armar, smekningar, bestämda grepp om hela kroppar. Det är speciellt. Det är uppenbarligen ett hål i de sociala strukturer som bestämmer när fysisk beröring mellan män är tillåtet.
Idag slutade min äldsta dotter på dagis för alltid. Innan hon gick ville hon krama alla sina dagiskamrater. Alla tjejerna kramade henne länge, men pojkarna ville inte. En knuffade bort henne när hon kom med öppna armar. Jag stod och såg henne hantera förödmjukelsen. Hon skrattade åt pojken som just knuffat henne hårt. Jag förstod att det inte var första gången hon var med om det.
Det var ett skolexempel på hur pojkar tränas till känslomässig avstängning. Ju äldre vi pojkar sen blir, desto hårdare blir denna regel: Rör inte en annan man.
När jag var fjorton tyckte jag det var tufft att ta med kniv till det drogfria diskot i stora tätorten i Hälsingland. Jag kände på den i fickan, fantiserade om att jag skulle hamna i slagsmål och dra fram den. Vi tittade på actionfilmer, spelade dataspel och läste kampsportstidningar. Jag var inte extrem, tvärtom. Det här var dessutom nästan tjugo år sen. Idag är tillgången till våldsmedia i alla former enorm i jämförelse.
Ursäkta nostalgin, men den är nödvändig för att min poäng ska gå fram: alla män tränas till att använda våld mot andra (främst män). Vi vet vad som kan hända om vi vänder ryggen till. De flesta av oss har alltid hot om våld i åtanke när vi rör oss bland andra män. Det planteras i oss alla en misstro gentemot andra män, ja till och med mot oss själva. Bland många män är det fortfarande coolt att vara labil, att kunna flippa ur.
Men ni vet jag ska komma till. Fotbolls-EM. Ni ser det också, eller hur. Hur de rör varandra när de gjort mål, männen. De vill vara så nära de bara kan, total närhet.
Detta EM kan man också se ett nytt tecken på en manlighet i (positiv) förändring. Jag har sett det flera gånger nu, hur spelarna efter matchen springer till sina familjer och kramas. Efter matchen Frankrike-Holland var det flera av spelarna som tog sina barn i famnen och sprang ut med dem på planen. Det var stort. Makes you think: varför har de inte gjort så jämt?
