Läser i Mana om dokumentärfilmaren Nick Broomfields försök att göra en spelfilm. Ämnet är USAs krig mot Irak och massmorden i Haditha. Jag läste för nån vecka sedan att den sista av de anklagade soldaterna blivit friad av militären, way to go…
Jag skrev ju för ett tag sen om Redacted, filmen om amerikanska soldaters sexualiserade mord på en familj i Irak, då var det Brian de Palma som stod för regin. Det går helt klart att urskilja en trend: vänsterorienterade regissörer gör upp med USAs världspolitik. Jag säger: WAY TO GO
Nick Broomfield är ju för övrigt en filmare som fått oförtjänt mycket cred för sina filmer. Jag tycker han är en pajas. En sak är han bra på: han är driven, och han är en energisk dramaturg. Han försöker skapa en spännande historia av vad som helst. Men hans senaste filmer har verkligen varit dåliga. För er som inte känner till honom så gjorde han en känd film om Kurt Cobain där han i stort sett insinuerade att det var Courtney som drev Kurt i döden, eller kanske till och med dödade honom! Jag slänger ut en slentrianmässig genus-varning till Broomfield, nog för att Courtney verkar vara lite labil, men alla försök att anklaga kvinnor för sina pojkvänners död bör definitivt sättas i ett sammanhang där kvinnoförtryck och patriarkatet luftas…
Nick är också känd för sin fixering vid sex. Han har gjort flera filmer om prostitution. Han har sedan 80-talet gjort filmer som ser likadana ut: han själv reser runt och letar ”sanningen”, han kör ljudet själv och står med en liten bom och hörlurar, med detta grepp har en etablerat en ny genre kan man nog lugnt säga. Ekot av detta grepp såg vi senast i svensk teve för nåt år sen där programledaren för teveserien ”Drömsamhället” där Emil Nikkah körde en Broomfield rakt av, dom använde till och med en siluett av reportern som vinjett. Det är ett tacksamt men riskabelt dramaturgiskt grepp där man ska sympatisera med reporterns jakt på sanning, men ofta går det ut över innehållet.
Detta har blivit Broomfields stora problem i hans senaste dokumentärer. I ”Biggie and Tupac” reser den lilla vita britten omkring och viftar med micken på farliga ställen, men till slut tycker man bara synd om honom. Men han har inte alltid varit dålig, en av hans roligaste filmer är ”Chicken Ranch” om en bordell i Nevada. Där har han inte utvecklat sitt ego så långt, utan håller sig bakom kameran. Det är smart.
Nu har han på sätt och vis tagit steget fullt ut. Från osynlig filmare, till synlig och nu slutligen regissör.
UPDATE: Denna film går tydligen att ladda hem redan nu. Hittade den på Pirate Bay här!