Det pågår en slags reform av den manliga könsrollen. Jag har försökt fånga det lite i mina texter här på XX-bloggen. Det började för några år sedan med Stephan Mendel-Enk’s superintressanta ”Med uppenbar känsla för stil”.
Hans var den första i en lång rad mer eller mindre lyckade böcker och artiklar där man försöker problematisera manligheten och mannens roll i samhället och familjen. Nu handlade Stephans bok mest om våld – men den var inne och nosade på kärnan i manlighetens problem: den insocialiserat stympade förmågan att känna. Igår köpte jag Katrine Kielos ”Våldtäkt och romantik” som handlar om hur den gränslösa heterosexismen har våldtäkten som en slags metaforisk målbild.
De flesta kanske skulle säga att Susan Faludi var först ute med sin reportagebok ”Stiffed”, där hon faktiskt vågade sig ut bland männen och frågade dem om sina liv och drömmar. Hon var ju en av de första som kunde visa att männen faktiskt inte alls mådde …kanoners, som alla trodde att de skulle göra eftersom de befinner sig på toppen i alla förtryckarhierarkier. Istället visade det sig att många män mår rätt dåligt trots sin totala globala dominans.
Jag hoppas att vi befinner oss precis i den vändpunkt där manlighetens tidigare dåliga energier nu piskar tillbaka med all sin kraft. Jag och några till män försöker alltså utföra ett slags ”nya manlighetens” jujutsu-kast, watch us try!
För tänk om det är så, att det just nu, går upp för en stor mängd män samtidigt att det faktiskt är en förutsättning för vårt välbefinnande att vi lär oss känna, hantera relationer och ta hand om våra barn??
Det finns mycket som tyder på att det är det som händer. På en blygsam nivå förstås… mer mentalt än praktiskt. Andelen föräldraledighet som tas ut av männen har ju inte exploderat direkt, och det finns inget som tyder på att männens del av hemarbetet går upp radikalt eller antalet våldtäkter ner. Sist jag kollade.
Men ändå kan man tala om ett slags paradigmskifte. Det är nya värderingar, nya ord som uttalas. Eller kanske bara det faktum att det vågar sägas!
Och som i alla stora förändringar kommer det bakslag. Det gör ju som bekant ont när knoppar brister. Nu är vi dessutom i ett skede där många har mycket att vinna på att framhärda den gamla villfarelsen att män mår bäst av mest frihet, pengar och makt istället för ansvarskännande, varaktiga jämställda relationer och förmåga att ta in andras behov.
Vi är i ett skede där många VILL göra väl, göra nytt. Och ibland försöker man vara någon man inte riktigt är, vilket i och för sig är en förutsättning för att BLI något man inte är. Men ändå, om man tar i för mycket, på det där typiskt manliga sättet: ”jag ska minsann klara av ALLT”… då kan det slå tillbaka. Författaren Jon Jefferson Klingberg, som i dagarna utkommit med boken ”Jag tror vi behöver prata faktiskt” som bearbetar en skilsmässa säger i en intervju:
– Den ångest som många män i Karl Mikaels generation, han är 38, bär på är en reaktion på föräldrarna, som aldrig lyckades med kärnfamiljen. De ser ett val mellan patriarken och knullmannen, och känner panisk skräck för att bli någondera. I stället försöker de räcka till för alla, men dräneras på kuppen.
Bitterhet i sig är inget nytt i relationer satta i uppbrott. Men kanske är det lite nytt att män känner bitterhet över att de försökte för mycket vad det gäller det vi numer kallar familje-projektet. Nu är det viktigt att notera att Jon inte verkar tycka att han gjorde fel och han verkar inte heller lasta sin ex-fru för att han försökte för mycket. Det är kanske det som gör hans uttalande relevant, annars vore det ju bara gammal vanlig surgubbe-bitterhet.
Från andra hållet dök för ett par dar sen två kvinnor upp med starka synpunkter på den ”nya” mannen, han som tar ansvar för barn och relationer. Överklasskvinnorna Jessica Zanden och Cecilia Gyllenhammar sitter på en balkong i Grekland och drömmer sig tillbaka till ”latinsk frihet”…:
Vi stagnerar och dör i äktenskapen, vi vågar inte ta risker inom det, vi vågar inte vara kvinna och man för vi går så helt in i att vara mor och far och släpper raffigheten, experimenterandet, kärleken dör inom äktenskapen. Barnen som ett alibi för att slippa de där pliktfyllda, ljumma korv och mos-samlagen. Vi glömmer att lusten inte kan infoga sig i bilden av det svenska jämlika äktenskapet, att lusten går helt egna vägar, fri från tiden, opportunismen, genusdebattten.
Man undrar försynt om det kanske går att förena dessa två motpoler som Zanden och Gyllenhammar så pedagogiskt målar upp. Behöver det ena utesluta det andra? Jag tror inte det. Däremot vittnar deras inlägg om den privilegierades perspektiv: de som känner sig så starka och trygga att de har råd att förakta trygghet, ja till och med romantisera våldet: ”När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen?”.
Vad har vi att vänta? Knullmännen, patriarkerna och Norén-männen tillhör alla historien. Vi har lång väg kvar till jämställdhet, och det betyder inte att jag vill att män och kvinnor ska vara lika, vilket en del kommentatorer till denna blogg verkar tro. Det finns bara en väg, och den går framåt. Jämlik arbetsfördelning, män som reclaimar känsloliv och riktig närhet till andra utanför parförhållandet.
Det som krävs är framför allt en kamp av män (och för män såklart). Alltför länge har vi män passivt sett kvinnor kämpa. Nu är det dags att vi vågar föra vår egen kamp, utveckla våra möjligheter utan att kliva på andra.
Jag är ledsen om jag är luddig, men det känns som att famlandet är ett bra sätt att närma sig detta. Det blir spännande att se hur det fortsätter.
du är så himla bra svante! är glad att jag hittade hit, men jag är framför allt glad att det faktiskt finns medvetna och intelligenta (män) som du, som skriver om jämställdhet.
Ännu en artikel av Svante Tidholm om könsroller och hur vi män förtrycker kvinnor och hur endast vi borde ändra på våra beteenden. Aldrig att han skriver ett ord om hur också kvinnor sitter fast i gamla könsroller, och som använder alla möjliga metoder för att hämnas, mot förtryckarna. Framförallt de män likt mig själv som aldrig ställt upp på schablon bilden av hur en man ska vara, utan försökt hitta min egen variant. Har du någonsin hört talas om någon kvinna som satt sig in i hur det känns för en ung man som vägrar göra lumpen, vilket innebär att man vägrar ställa upp på manssamhällets gamla ideal. Och dessutom som jag råkar ut för en kvinnlig psykolog som gör allt för att känslomässigt förtrycka mig med en massa fascistoida frågor, tagna av en nationalistisk ideologi, som oftast män varit bärare av i historien. Vilket ofta slutat med olika former av fascism, fanatism och utsugning. Varför ska vi män bara sätta in oss i och förstå hur kvinnor har haft det i historien. Ni från medelklassen förstår väl ändå knappast inte hur det är att leva med en mamma som sliter nästan ihjäl sig för att få det gå ihop, medan pappan super ihjäl sig. Det är tydligen bara kvinnor i politiskt korrekthet som får vara förtryckta. Men om män förtrycker och dessutom är förtryckta i sin egen könsroll så är väl ändå kvinnor också det?! Vi män som tidigt upplever att vi är bra på omsorg och aktivt arbetar med sådana ideal blir ofta en slagpåse av hämndlystna kvinnor, som tycker att alla män är förtryckare, även de som försöker vara jämlika. Framförallt om vi tycker att gemensamma barn är en lika viktig angelägenhet för oss som barnens mor, och vi som inte använder sig av armbågarna i vårt umgänge i vårt yrkesliv och fritid. Vi jämställda män som tar till strid i vårdnadsfrågor blir dock till en större fiende till kvinnorna än de män som lever som tidigare generationer män och kvinnor, ojämnställt. För visst vaknade grottmannen hos mig, som överklasskvinnorna Jessica Zanden och Cecilia Gyllenhammar tydligen letar efter, när jag fick hålla på i 8 år för att få tillbaka vårdnaden om mina barn och att de kunde till slut kunde flytta ifrån sin olämpliga mamma som vårdnadstagare. Men det är inget jag tänker be om ursäkt för, att jag höjde rösten mot kvinnliga vänsterfeminister till socialsekreterare, och förstockade sossar. Bara för att en massa kvinnor och även, nyvakna män i jämställdhetsfrågor, vägrar acceptera att män kan vara lämpligare än kvinnor att ta hand om barn. Kvinnor som Svante Tidholm vurmar för, i artikel efter artikel, utan någon form av reflektion, som en riktig mys och pys velourpappa. Utan någon vilja att förstå hur män i exempelvis vårdnadsfrågor förtrycks. Nu när myndigheterna och politikerna aldrig kunde hitta några fel på mig, utan fick hitta på en massa lögner om mig och förtiga sanningen om barnens mamma. För att lyckas med att bevara gamla könsroller, där man utgår ifrån att kvinnan närmast äger barnen och står dem närmre. Jag kunde till och med bevisa att barnen stod mig närmare och dessutom en mycket bättre förälder men fick ändå hålla på i så många år, för att få vårdnaden och skydda mina barn från en olämplig social miljö med både psykisk sjukdom och alkoholism. För att egentligen vill inte vänsterfeministerna förändra samhälls strukturerna till ett samhälle med jämställdhet, utan ni, Svante Tidholm och vänster feministerna, vill att vi ska skapa ett jämställt samhälle på kvinnors villkor. Vilket betyder att jag ska hjälpa till med barn och hem, när det passar kvinnan. Om jag ställde normala krav på barnens mamma, hur en familj med barn ska fungera gick hon bara till Roks och sa hur hon upplevde att jag var hotfull. Vilket innebar att hon i psykotiskt tillstånd kunde gömma barnen och svartmåla mig, utan att jag visste var barnen var. Och det värsta var att ingen förutom jag, brydde sig om barnens hälsotillstånd, det var viktigare för Roks att tro på en kvinna som nyligen varit intagen på psyket, även många gånger innan hon träffade mig. Den formen av jämställdhet ställer inte jag upp på, jag anser att jag förstår minst lika bra som medelklass redaktionen på Arbetaren hur det är att vara kvinna och förtryckt, genom att jag känslomässigt förstod hur min mamma slet i hela sitt arbetarliv för hur det skulle gå ihop sig. En kvinna som jag nästan identifierade mig med, vilket resulterade att jag trodde att det var min alkoholiserade pappas fel allting. Det är obegripligt hur ni gnäller när ni ska byta blöja eller hur ni klagar när era barn är sjuka. Varför skaffar kvinnorna på redaktionen då barn? Sitter ni medelklass kvinnor fast i samma konstiga kvinnoroll som mina barns arbetarklassmamma gjorde när hon såg till att hon blev med barn, med första bästa snälla idiot, som jag, som hon trodde att hon kunde manipulera. I 20 år har jag bott nu i Blekinge mot min vilja, och levt efter mina ideal som en jämlik man, utan att hitta någon gemenskap med andra människor, så ojämnlikt är det här fortfarande. Dessutom är människorna djupt främlingsfientliga och det var en annan orsak till att jag aldrig skulle få vårdnaden om barnen, de ansågs vara blekingebor. En sådan aktiv sosse var en kvinna som jobbade på mödravårdscentralen, hon påstod att jag aldrig ska tro att jag ska få vårdnaden om barnen, utan att jag ens visste att vi beslutat att separera. Naturligtvis kan en tjänsteman/kvinna inte säga så, men jag blev stoppad över allt när jag skulle anmäla henne. Hon var dessutom inte den enda kvinna jag försökte sätta fast, för överskridande av objektivitet. Samtidigt tog jag hand om en bebis och en fyra åring i nästan 5 månader isolerad när mamman var frånvarande psykiskt på alla sätt. Utan att jag hade någon kontakt med omgivningen som såg mig som en fiende, för ingen man hade tidigare ensam i Olofström tagit hand om så små barn. Ni som försvarar föreningen Roks ska också veta att kvinnan på mödravårdscentralen, också till för något år sedan var ordförande för Roks i Olofström. En förening som visserligen skyddar många kvinnor från farliga män, men som samtidigt också är en fascistoid förening som tror att de kan stå över lagen och att alla kvinnor har rätt och att de faktiskt struntar i hur barn egentligen mår. Hoppas att den nya barnavårdsombudsmannen stoppar möjligheten för psykotiska kvinnor att gömma barn på Roks hemliga lokaler. Mina barn käkade bara välling och var fullständigt uttorkade och undernärda när jag fick tag i dem. Ett annat problem var att barnen fick alldeles för lite stimulans hos mamman, vilket var extra viktigt, efter att jag först förstod och även skolan sedan, konstaterade att båda barnen var dyslektiker. Dessutom pratade inte det yngsta barnet knappast alls när han var 4 år, vilket fick mig att ockupera mödravårdcentralen vid 4 års kontrollen, där mamman som vanligt vägrade erkänna mina påpekande. Tills efter att läkaren kastade ut mig, efter att han lovade att titta närmare på situationen. Mamman och hennes familj och släkt erkände aldrig under alla år, när jag anmälde barnens ohälsa, som exempelvis mobbning i skola. Och där hade jag också lärarna emot mig, som vägrade erkänna att barnen var mobbade tills jag anmälde familjerna till den som mobbade. Då sattes det in nya resurser, när socialen började granska dessa familjer. Efter att jag fick tillbaka vårdnaden efter 8 år kunde jag se i pappren från mödravårds centralen att läkaren arbetade för att sätta in åtgärder för att barnet skulle få stimulans, med mödravårdskvinnans och Roks medlemmens goda minne. Vars kamrater jobbade som lärare på barnens skola, vittnade falskt i rättegång, om att det går utmärkt för barnen, när det gick rent åt helvete. Lärarna var också kompisar och släkt på långt håll med mammans släkt. Kan i flera timmar sitta här och skriva ner minnen om
hur kvinnor och även män, som ser oss jämlika män som fiender, när det gäller vårdnaden om barnen. Fick till slut vårdnaden genom en barnpsykiatrisk undersökning, som alla distanser i rättssamhället stoppade under alla år. Barnpsykologerna på BUP kunde faktiskt inte köpas, när jag genom mitt agerande av testosteronhormoner slogs för barnens välbefinnande på sikt. För naturligtvis mådde barnen dåligt av striden, förutom jag själv, med jag ansåg att det var viktigare att de fick möjlighet att få lugn och ro i framtiden så de skulle klara av skolan mycket bättre utan bl.a. mobbning och en asocial miljö. Myndigheterna och det socialdemokratiska partiet offrade mina barn för att bevara gamla könsroller som ändå snart är på väg att dö ut. Men både mitt och Svante Tidholms goda minne. För det är bara en tidsfråga till att artiklar som den som skrevs av Arbetaren nr 16 om vårdnadsfrågor underkänns av stora grupper av människor i Sverige. Snart är det bara en handfull medelklass kvinnor som inte orkar byta blöjor på sina egna barn, som vidhåller att det är bara dåliga män som slåss för gemensam vårdnad av barn. Och vägrar förstå att det som föreningen Pappa – Barn beskriver, när pappor systematiskt förlorar vårdnaden till sina barn när mamman vägrar dela på dito, är sant. Oavsett om pappan är en god förälder eller inte. Det räcker med att kvinnan är egoistisk lagd och skiter i om barnen har kontakt med sin pappa. Att Arbetaren frågade ut barnombudsmannen Lena Nyberg är korrekt som journalist, men att så okritiskt reflektera över att hon som gammal socialdemokrat, har flera decennier av socialdemokratiskt politik och förtryck av män i frågor om vårdnad att försvara. Fråga Lena Nyberg varför hennes partikamrater som med falska argument gjorde mina barn liv till ett helvete. Istället för att helt okritiskt låta henne påstå att domstolarna ej slentrian mässigt dömer efter könsstereotypa mönster. Det finns faktiskt ingen korrekt forskning av detta på Universiteten, och det borde tidningen Arbetaren funderat över. Själv förlorade jag jobbet för många år sedan, när jag stoppade en FOU utredning, när jag jobbade på ett tryckeri. Utredningen var helt ovetenskaplig och lät en massa förbittrade kvinnor kasta skit över sina män i vårdnadsfrågor, utan att männen ens fick försvara sig. Men det värsta var att utgångspunkten var kvinnornas falska redogörelse och inte barnens situation. Beställare var Blekinges Landsting med bl.a. en socialdemokrat som sedan i Hovrätten gjorde allt för att svartmåla mig, genom att skydda mammans sjuka beteende. Svante Tidholm frågar om han är flummig, och det vill jag verkligen medge, när han påstår att ”Alltför länge har vi män passivt sett kvinnor kämpa. Nu är det dags att vi vågar föra vår egen kamp, utveckla våra möjligheter utan att kliva på andra.” Vad menar han, skall vi låta vänsterfeministerna och kvinnorna i Roks styra våra liv? För vad är det jag ensam har kämpat för här i Blekinge? Innan i artikeln påstår han att ”Det finns bara en väg, och den går framåt. Jämlik arbetsfördelning, män som reclaimar känsloliv och riktig närhet till andra utanför parförhållandet.” Varför förstår inte Svante Tidholm att många män arbetar för de idealen, men blir ändå fientligt motarbetade när det gäller vårdnaden om barnen. Om du visste hur många dumma kommentarer jag har fått utstå, när jag tog hand om hem och barn, när jag levde med barnens mamma. Jag blev kallad både kärring och bög samtidigt, men ingen sa faktiskt att jag var fjollig, och det har kanske med mina testosteronhormoner att göra. Och dessa hormoner skäms jag inte över, vilket S. Tidholm verkar ha dåligt samvete för att han har sådana. Nu när jag bott själv med barnen i 10 år, så har ingen hört av sig, varken med några dumma kommentarer eller några berömvärda ord. Jag är inte ens ett offer som alla ensamstående mammor är, för att genusforskarna ska få rätt i sin kritik av manssamhället Tänk om ni kunde förstå att det finns en annan sida av myntet kvinnoroll, och att det på den andra sidan står det mansroll, -även män är en kulturell skapelse.
En Anders B Westin påstår i en kommentar till S. Tidholm att han ”vill också att män skall vara snälla, ärliga, mjuka, omsorgsfulla, fyllda med kärlek och kreativitet. Sätta sina barn och sina livspartners i första rummet.” Det är precis det jag har gjort i hela mitt liv, och hur ser mitt liv ut idag? Jag är arbetslös idag utan karriär, för att jag gav stöd åt barnens mammas karriär som slutade med att hon valde att leva med en hjärnskadad alkoholist som gjorde livet till ett helvete för oss alla. När ska genusforskarna börja granska oss män som lever efter jämlikhet som måttstock, och så fullständigt misslyckas med våra egna liv för att vänsterfeministerna fortfarande skriver falska vårdnadsutredningar om män, så att vi krossas fullständigt så att vi orkar inget annat än att ta hand om våra barn, när vi, som jag till slut fick tillbaka vårdnaden. Men alla män orkar inte kämpa med testosteronhormoner så länge, kanske för att de fortfarande är osäkra på sin egen mansroll. Varken min alkoholiserade pappa, offer tyngda mamma eller vänsterfeminister är någon förebild för min föräldraroll, och det hoppas jag även mina 2 pojkar har lärt sig av. Naturligtvis hoppas jag att de själva utvecklar min föräldraroll, för jag har fått vara en tråkig pappa som måste sätta gränser hela tiden, som egentligen borde bara finnas där naturligt om mamman hade förstått att struktur och ordning skapar kreativa människor utan neuroser och psykoser, om man låter kaos bli ordning. Anarki med ansvar helt enkelt! Och framförallt hoppas att jag att pojkarna förstått att även män, fastän de bekämpas av kvinnor, att de får upplopp för sina medfött omvårdande och kärleksfulla instinkter. Och att män får möjligheten utan motstånd från kvinnor och vissa velourmän att leva ut dessa känslor genom att exempelvis få ta hand om barnen gemensamt med barnens andra föräldrar och släktingar, utan att känna sig mobbade och bli ständigt kommenterad att man är konstig, som jag under alla år blivit i Blekinge. För att jag inte lever upp till småborgarnas, gråsossarnas och sverigedemokraternas livsideal i Blekinge eller annorstädes. Och bekämpad av ett flertal kända ledande politiker med stöd av feministiska socialsekreterare. I föräldrabalken står det bland annat att vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende vid ”barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna”. Vilket i mitt fall under 10 år betydde att jag inte hade en chans mot mamman, och det övertygande andra kvinnor henne, som aktivisterna på Roks. Att män inte har med barn att göra.
En kvinnas ord väger idag fortfarande mycket tyngre i dessa sammanhang än en isolerad man. Även om domaren, som i mitt fall inte alltid kastar ut män och advokater, som jag råkade ut för, från en av rättegångarna, när vi skulle bevisa mammans olämplighet. Dessutom försökte domaren få mig att byta advokat. De mammor som idag fortfarande vägrar gemensam vårdnad antas alltså göra det för att pappan är våldsam och eller missbrukar, och är en underordnad figur för barnen. Problemet är att det i praktiken har visat sig att helt vanliga sambopappor drabbas. Det här är ett av få områden där jämlikheten haltar ur ett mansperspektiv. Attityder är djupt ingrodda i samhället och många som avgör och handlägger vårdnads tvister är kvinnor. Det finns osynliga sociala band som är svåra att bryta. Man tar ifrån papporna vårdnaden med de märkligaste argument och många orkar inte kämpa i längden. I mitt fall stod det t.o.m. i rättsprokollet vid tingsrättsbeslutet att jag var en bättre förälder utan att de försökt skriva sanningen om mamman. Hon fick ändå ensam vårdnad av barnen utan motivering. Många män skäms för att allt blir så konstigt och risken finns att de överger sitt barn, för de orkar helt inte. Ens liv rämnar, framförallt om man har en mycket god och nära kontakt, som jag hade till barnen. Och dessutom under alla år får titta på hur barnen inte utvecklas till vad de egentligen har möjligt att göra. Var finns i dessa sammanhang mäns överordning tillsammans med andra former av förtryck och sociala strukturer. För alla orkar inte kämpa emot som jag har gjort, och det kanske jag klarat av, för att jag tidigare arbetat utomparlamentariskt med mitt rättspatos, inspirerad av kvinnor som Emma Goldman och Moa Martinsson, tyvärr tillsammans med bl.a. vänsterfeminister.
Och det vägrar vänsterfeministerna på Arbetaren att förstå. Redaktionen på Arbetaren kallar detta för barn perspektiv och jämställdhet, för det är konsekvensen av eran artikel nr 16. Det finns faktiskt också många kvinnliga härkartekniker, en barndomskamrat till mina barns mamma sa i en av rättegångarna att jag hade hotat henne när jag ringde och bara frågade varför hon ljög i texten i vårdnadsutredningen. Hon hade inte ljugit, sa hon, för den texten om mig hade socialsekreteraren hittat på själv om mig. Och barndomskamraten tyckte texten var så bra för mammans skull. Det tråkiga var också att barndomskamraten var nästan färdig med sin socionom utbildning!!! En annan härskarteknik var mammans advokat som hela tiden spelade på moderskapet, att det är naturligt hos kvinnor. Och att jag aldrig tagit del av barnen de första åren, för det gjorde sällan många män i Blekinge på den tiden. Det värsta var nog hur politikerna förfalskade rättegångsprotokollet efter hovrätts rättegången genom att skriva helt andra saker än vad som nämndes. Exempelvis hade mamman knappast alls varit i psykisk obalans och jag hade knappast tagit hand om barnen när de var små, o.s.v. o.s.v. Man använder sig av vad feminister kallar för osynliggörande härskartekniker. Svante Tidholm påstår någonstans att han har läst Emma Goldman, Sara Lidman och Alexandra Kollontaj men inte Moa Martinsson, själv har jag läst böcker av alla dessa kvinnor. Vi borde ändå vara på samma våglängd, men tyvärr så styrs Svante Tidholm av något dåligt medelklass samvete som låter hans medvetande styras av hämndlystna feminister vilket jag inte alls upplever att dessa kvinnors rättspatos är besläktade av, utan ett djupt engagemang av vad som är moraliskt rätt eller fel. Visserligen gjorde de alla vissa felbedömningar, men de var inte hämndlystna. Och de hade varit glada i män som jag, som tar ansvar för mina barn och samhällsutvecklingen utan att vända kappan efter vinden. Framförallt Sara Lidman, hon skickade t.o.m. en present till Ivar Lo, när det var slut på deras relation, som Ivar Lo aldrig ens tog upp ur lådan, när hon jobbade mot apartheid i Sydafrika. När det gäller artikeln nr 16 i Arbetaren om granskningen av föreningen Pappa – Barn så är den en medveten smutskastning med falska förehavanden av att verka objektiv! Visst är det ett problem om pedofiler får vårdnaden om sina barn, men varför skriva om det samtidigt som ni granskar föreningen Pappa – Barn? Varför ska deras åsikter förknippas med pedofiler? Pappor är förövare som ska hållas borta från sina barn! Demonstrerar pappor i föreningen Pappa – Barn för att få tillgång till några barn att slå och förgripa sig på? Det är en absurd tanke. De arbetar för att de just nu skulle vilja vara hemma och umgås tillsammans med sina barn. Och de vill också rädda andra från att drabbas av samma rättsröta, till skillnad från den syndikalistiska Arbetaren. Precis som Susanne Brögger, vill jag ansluta mig till iden om att det viktigaste är hur vi är som människa och utvecklar den egenskapen, inte att vi sitter fast i ett kön. Lyssna på Antony and the Johnsons musik, ”I am a bird Now”. En av det mest utlämnade texter och musik av känslor jag hört på många år.
När ska tidningen Arbetaren arbeta för sann jämställdhet och ta med Pappa – Barn föreningen som länk? Ni har faktiskt med en förening som Roks som faktiskt bekämpar män, oavsett om de är förtryckare eller ej!
Svante
Jag skrev en kommentar här tidigare.
Den var väl extremt harmlös. Den var ju enbart en aning problematiserade.
Jag kan inte förstå vad det var som var så ”farligt” med den.
Är den suddad av någon viss anledning som jag inte begriper.
Är det inte bättre om du kritiserar med ord vad som var fel.
Du kanske borde fixa en egen blogg Rickard, ledsen men ingen läser kommentarer långa som reportage…
Jag håller med Svante; jag känner mig främmande i den heterosexualisering som skett av alla våra mänskliga relationer de senaste 20-25 åren. Det var inte så när jag växte upp. Kvinnor hade inte BH i samma utsträckning, därför att de sätt vi umgicks på var inte så sexualiserade som de är nu. Kvinnor jag startar konversationer med kan helt plötsligt hålla långa utläggningar om sina trolovade bara för att tala om att de inte är VILLEBRÅD om jag skulle visa mig vara en presumtiv heterosexuell jägare! Man blir bara trött… På något sätt har vi blivit reducerade till KÖN helt utan vår vetskap och vårt godkännande. Någon annan har bestämt att vi är ett kön. Jag, personligen, känner mig inte hemma i den rollen. Jag inbillar mig att vi har mer att ge varandra än sex, och att människor kan dras till varandra på helt andra plan än de sexuella. Jag skulle vilja säga: Fuck fuck! Love love!
Janne Friberg tackar Svante Tidholm för hans insikt i våra könsroller. Samt i hans kritik och uppmärksamhet över våra könsroller Många av Svante Tidholms artiklar stämmer många gånger, men hans tolkning över hur vi ska leva och i praktiken politiskt ska driva dessa frågor är ju ibland helt fel. Svante Tidkolm ställer upp på feministernas könsdefinitioner, du pratar om, precis som jag att vi ska söka oss utanför könet. Även om vi har testorenhormoner eller ej. Min tidigare långa kommentar handlar om hur feministerna slår ner på den man som går utanför könsreglerna vid exempelvis vårdnadsfrågor om barn. Och tar sitt ansvar för barn, hem och jämställdheten. Men blir ändå totalt krossad, för att så många feminister anser att barn är en egendom till kvinnan som tillhör henne. Oavsett vad som är bra för barnen eller ej. Den praktiska politiken borde handla om delat ansvar för barnens bästa, och så är det tyvärr inte ännu idag. Det vägrar många feminister idag att ställa upp på, när de inte vill förstå hur illa myndigheter(vänsterfeminister) handlägger vårdnadstvister. Att bo i Stockholms trakten och vräka ut sig en massa ord om jämställdhet och tro på feminist ideologier utan att reflektera över alla oss män som förtrycks i jämställdhetens namn. Är en form av hyckleri! När vi utanför storstaden får ta alla smällar, när vi praktiken verkligen arbetar för jämställdhet. Det finns dock även många kvinnor som fortfarande vill leva kvar i gamla könsroller. Framförallt nu när vänster feministerna gjort ensamma kvinnoföräldrar till en offergrupp, som utnyttjar den politiken mot männen.
Hej!
Jag vill bara säga att det finns hopp om männen och mänskligheten. Någon sade att män är djur. Jag är född den 4 oktober som brukar högtidlighållas som Djurens dag. Vår äldste som däremot är född den 25 november, dvs Kvinnofridsdagen. Jag tror att våra födelsedagar illustrerar en utveckling i samhället där männen lär sig ett nytt och schysst sätt mot kvinnorna. Vår yngste son har också kommit till under extra feministiska förtecken. Jag gör vad jag kan för att bidra med kunskap genom att läsa genusvetenskap.
Ha det jättebra!
Skitsnack Rickard, män har tjänat mest hittills på ”jämställdheten”. Kvoteringar har fått män utan betyg in på bra utbildningar som kvinnor kämpat för, eftersom det är ENDA sättet för en kvinna att komma fram, medan män oftare kan förlita sig på manliga kontakter, hierarkier och sin status som man. Inte fan har kvinnor kvoterats in på maktens poster i motsvarighet till hur männen kvoteras in. Det är fortfarande fler män som heter Göran som är Vd:ar än det finns kvinnor, det säger nått om samhället i stort.
Att din morsa slet som ett djur när din farsa söp är väl inte heller direkt ett tecken på hur mycket lättare kvinnor har det…
En viss selma påstår att det är skitsnack det jag säger, och börjar sedan skriva om hur män håller ihop, så att kvinnor inte kan ta sig upp i hierarkin. Jag har faktiskt inte sagt ett ord om att det inte är på det sättet, och förstår inte vad det har med mina påståenden att barn inte får rätt till båda sina föräldrar. Om de nu är av 2 olika kön.
Menar du att det är riktigt att barn förlorar sin pappa vid vårdnadstvister, bara för att kvinnor är förtryckta av andra män och kvinnor, som inte tycker att de ska få plats i samhället och att de ska stanna kvar vid spisen. Det är just det jag misstänkte länge att de vänsterfeministiska socialsekretarna skrev falska vårdnadsutredningar bara för att jag tillhörde fel kön. och ville hämnas. Tycker du verkligen att det är rättvist mot barn och män att sätta åt män som inte har med förtrycket att göra. Sedan förstår jag inte varför det är så viktigt att tillhöra den absoluta toppen av näringskedjan i samhället, de har oftast en mycket konstig moralfilosofi, oavsett de är män eller kvinnor. Och de förtrycker oftast oss alla. Dessutom finns det undersökningar som visar att 1/3 av männen har psykiska störningar, som gör de lämpliga till att göra alla dessa chanstagningar de gör, oftast att strunta i hur det drabbar andra människor. Det är djupt tragiskt om du känner dig kränkt av att du inte får bli VD. Själv är jag stolt över att jag inte är det! Men varför ska normala män och barn offras för att kvinnor inte vill dela vårdnaden om barnen med papporna? Om kvinnor och män delade vårdnaden lika, skulle det ge otroliga vatten ringar i samhället. Som t.o.m. skulle skapa en ny människa. Kvinnor skulle få en större chans att få männen att stanna hemma med barnen och männen få chansen att stanna hemma, om han lever i en kulturell miljö som jag som inte vill att män ska vara hemma med barnen. Här i Blekinge får jag inte ens jobb för att jag alltid varit duktig på sånt som anses vara kvinnligt omvårdande. Vilket är en sjuk uppfattning om människan. Dessutom har jag inga manliga kontakter för jag är fortfarande en främling för blekingeborna, för jag är en tänkande, känslig man som aldrig pratar skitsnack och anses därför som konstig, för att jag inte uppför mig vad de anses vara manligt. För 20 år sedan när jag flyttade hit chockade jag en politiker bara för att jag hade mitt första barn i sele vid min kropp. Hans fru har varit ordförande i föreningen ROKS, är inte det märkligt? Det finns många olika vanföreställningar över vad som är rätt och fel. Själv har jag således inte kunnat göra någon karriär alls, dels på grund av att jag flyttade till landet i Blekinge och dels att jag i 9 år fick kämpa för att få tillbaka vårdnaden om mina barn som inte fick den omvårdnad ett barn har rätt till hos sin mamma. Och påstå inte att det är skitsnack det jag säger, om tidningen Arbetaren verklighen trodde på jämställdhet hade de skrivit om hur jag fick hålla på i 9 år, innan jag fick rätt till en psykundersökning om mina barn av BUP. En undersökning som visade att barnen for illa och att systemet som handlägger vårdnadstvister är ett ett sjukt och felaktigt system.
Jag fattar absolut inte varför Richard hyser ett besinningslöst raseri mot just feminister. Det b.l´.a många feminister drivit fram är vårdnadslagar som ska göra det glasklart att barn ska slippa olämpliga föräldrar, oavsett kön på de olämpliga i fråga.
Stämmer allt i berättelsen är felet att barnen fick bo hos en olämplig förälder som inte klarade av att tillfredsställa deras grundläggnde behov , inte att de inte fick bo exakt halva tiden hos respektive förälder. ¨De som skulle ha kunnat ta tillvara barnens rättigheter är just de förhatliga feministerna, knappast förenngar som ser på barn som tårtor som ska delas i två xakt lika stora halvor.