Vi har alla olika sätt att hantera motgångar och utmaningar. En del gömmer sig för dom helt, låser in sig. Andra kastar sig över dom, in i dom, med varierande grad av framgång. Men de flesta av oss gör väl vårt bästa för att balansera risktagandet med trygghetstörst. När man är barn kommer flera situationer där man inte riktigt har ett val.
Min äldsta dotter började skolan. Hon behövde verkligen utmaningen, och har växt av den. Men det är klart att det kostar på att göra någonting så stort och nytt. När jag själv behöver trösta mig använder jag olika sorters bedövningsmedel och trygghetsskapande knep. Min dator, kaffe, godis, en ny tröja eller kanske lite teknik-pundande. Ibland riktar jag känslorna utåt och är jobbig att vara med, eller också börjar jag hata saker. Inga konstigheter, jag är ganska simpel, inte speciellt destruktiv ens. Jag har sett människor med betydligt farligare sätt att hantera sina känslor.
Vi satt i bilen, och min dotter hade haft en lång dag i skolan. Hon behövde gråta, och behövde en ursäkt, så hon började mucka. ”Jag vill köpa nånting”, sa hon. Jag sa ”Nej, vi ska inte köpa nånting idag”. ”Snälla”, sa hon. ”Nej”, sa jag. Då kom tårarna. ”Jag hinner aldrig köpa något längre, jag måste bara gå i skolan hela dagarna, varje dag!!!!” skrek hon. ”Ja”, sa jag, så är det, ”du hinner inte köpa nånting”.
Det är inte hennes fel. Att hennes föräldrar tycker om att köpa saker. Att alla omkring henne pratar om saker dom köpt, visar upp dom, smeker dom. Att leksaksföretagen smugglar ner kataloger i brevlådan som man inte hinner slänga innan hon har satt sig och ritat ringar runt det hon vill ha. En femåring har exponerat sin shopaholism i full dager. Kanske är det hoppfullt, att hon visar det utan att skämmas. Det är mer än vad man kan säga om mig.