Hem ljuva hem

Hemma igen efter ännu en resa till den där platsen som jag inte kan säga namnet på. Den där platsen där det går att dela upp människor i två väldigt tydliga grupper: de som har pengar och betalar och de som inte har pengar och måste vara beredda att göra nästan vad som helst. Det råkar dessutom vara så att samtliga medlemmar av den första gruppen är… män, och samtliga medlemmar av den andra gruppen är… jepp kvinnor.

Jag är utmattad, trött och känner hur jag börjar landa även mentalt. Hemma igen släpper blockeringarna jag satt upp för att klara av skiten, leda min grupp genom tre dygn av utmaningar. It’s a dirty job, and I want to do it.

På planet hem drabbas jag några sekunder av hybris. Jag ska rädda dom. Jag ska förändra världen. Denna ekvation där förlorarna alltid fortsätter förlora – ALLT – den måste gå att vända, bryta sönder. Jag ser ut över molnen där nere och försöker hitta den variabel som måste påverkas. Det känns som den ligger där och svävar, bland det luddiga, och för att nå den måste jag bli lika stor som himlen. Jag tror det går! Jag tänker aldrig ge upp.

Vid bagagebandet blir jag tvungen att starta bråk med A och M för att komma ut ur mina megalomana tankar. ”Era jävla svin, var det nån av er som sa nåt taskigt om mig nu när jag tittade bort?” Nej nej. A’s onaturligt starka pekfinger i mellangärdet får mig att vakna till och vi skojar ett långt för att påminna varandra om allt går bra.