Jag har så mycket att göra att det kryper i benen. Så när jag ska ligga still med min dotter och få henne att känna lugnet så gäller det att fokusera som en jävel på att sända ut harmoni ur kroppens ylande porer.
Jag har alltid varit rastlös. Alltid lite, eller faktiskt ganska mycket, för mycket att göra. Några projekt för mycket. Inte som vissa av mina vänner som totalt överskattar sig själva och liksom inte ens kommer i närheten av det de föresatt sig. Men lite för mycket i huvet, svårt att få tiden att räcka till. Hur gör man för att nöja sig med mindre? Att ge upp? Jag är dålig på det. Jag har lärt mig att sänka ambitionsnivån. Att sova ÄR viktigt. Att ha tid att känna efter är också viktigt. Annars är det ju inte roligt att finnas.
Jag ser mina barn bli som jag. De studsar omkring med ögona på skaft, uppmärksamma på allt. Jag mår dåligt när jag förstår att det är mitt fel. Jag vill inte att de ska växa upp och känna att livet är för kort, att de aldrig någonsin känner att de gjort tillräckligt. Men å andra sidan, som vår värld ser ut, kan man någonsin verkligen känna sig nöjd?