Alternativ titel: En historia om hur jag mitt i natten försöker kämpa mot mitt minne och förlorar.
Jag kan inte sova. Tankarna rusar runt i huvet. Jag kan nästa se dom spinna runt däruppe. Bilförsäkringar, borttappade saker, utlånade saker, barnkläder, inställda möten, skruvar som fattas. Hur kan allt det där få plats i min hjärna? Samtidigt. Jag ligger vaken i flera timmar och låter allting rulla runt. Alldeles innan det tar slut ser jag hur det går till. Jag förnimmer minnen, många år gamla, som liksom bleknar framför mig. Jag försöker fånga dem, men de nya tankarna liksom pressar färgen ur de gamla bilderna. Jag försöker minnas ett fjällhotell, en full författarinna skrattar i en korridor, hon ska sova med någon, men vem? Jag är bara ett barn. Desperat försöker jag hålla kvar tanken. Men då tar allt en ny vändning, jag börjar tänka ut hur jag ska skriva ner det här istället, hur fingrarna känns mot tangentbordet när jag skriver detta, varför jag gör det, istället för det jag borde göra, vad var det nu jag borde göra, och de gamla minnena är hopplöst försvunna. För gott? Jag vet inte. Kanske finns de kvar, någonstans där under malströmmen av saker att minnas, saker att göra.
Vid sex tiden blir jag återigen medveten om att min hjärna fortfarande bollar med sig själv. Sist jag såg på klockan var den tre. Men jag har inte sovit. Men jag var inte heller vaken. Efter att ha tänkt efter lite kommer jag fram till att min kropp helt enkelt lät min hjärnverksamhet fortsätta utan kontakt med mitt medvetande. Konstigt nog är jag nästan utvilad. Kanske är jag en ny revolutionerande metod för att tänka samtidigt som jag ”sover” på spåren.
Nej, nu måste jag göra lite nytta. Vad var det nu jag planerade minituöst igår innan jag domnade bort. Jo… Jag ska kasta gamla äpplen ut genom fönstret på en bil därnere. Det blir kul.