Jag säger det på en gång: ingen frågade mig om jag ville vara med i den nya antologin Pittstim. Men jag skulle antagligen ha tackat nej, för en så spretig bok verkar inte så meningsfull. Det är antologins problem: vad vill den? En samling manliga erfarenheter, är det en bok verkligen?
Jag gillade aldrig Inti Chavez Perez tidning Macho heller. Helt enkelt därför att den saknade fokus och riktning. Pittstim verkar tyvärr lida av samma problem.
Där Fittstim lutade sig mot en feministisk teori talar Pittstim om ”den brokiga manligheten”. Det nya med Pittstim verkar helt enkelt vara att män säger sanningen – även om den är lite omanlig. Jag tycker inte det räcker! Men jag ska inte vara så hård, jag har faktiskt inte läst boken ännu.
Pittstim verkar vara ett steg på vägen mot den reform av manligheten vi behöver. Att våga vara ärliga, våga tala om de problem vi män har, de känslor vi kännor, det är ett stort första steg. En bok som denna sänder ut signaler till pojkar: det är okej att tala om det här.
Men vi måste våga bryta oss loss från det personliga och det ständiga jämförandet med kvinnornas situation. Vi män är en grupp i samhället som måste våga teoretisera, generalisera, bygga modeller: ha ambitioner för vårt släkte, inte för att kvinnor behöver det, utan för att vi behöver det.
Om Pittstim i SvD: Manliga känslor på pränt
Kikade in här och vill bara lämna lite fotspår efter mig 🙂