Jag tror det är en önskedröm bland intellektuella och genusteoretiker att män blir ”bättre” på att prata om känslor. Jag tror att det ligger naturligt i det manliga psyket att man känner sig starkare om man tiger bort svaghetskänslor, och fokuserar på annat istället. Åtminståne har jag alltid mått bättre av att göra så… de få gånger jag ”pratar av mej” så mår jag bara sämre av det efteråt. /hälsning från ”en annan åskikt”
Ja, så kärnfullt uttrycker sig en kommentator till en artikel i AB om att Dan Josefsson och Bob Hansson med flera skrivit böcker om känslor, riktade (delvis) till män.
Jag tycker det är en underbar punchline från ”åskikt”: De få gånger jag pratar av mig mår jag bara sämre efteråt.
Ja vad ska man säga. Det är naturligt i det manliga psyket att tiga och snickra lite. Fan vad jag önskar att han hade rätt denne manliga tyckare. Men samtidigt läser jag att bara fem procent av alla barn vänder sig till sina pappor när de är ledsna. Ser du kopplingen ditt jävla hjon? En tigande fokuserad man, låter det som nån man vänder sig till för att få tröst, hjälp? Knappast…..