Jag läser i Aftonbladet om en undersökning KamratPosten gjort bland sina läsare. 6000 flickor och barn i åldrarna 8-14 år har svarat. Frågan till barnen var: ”Vem pratar du med när du är ledsen?”. Svaret är så deppigt att man vill gräva en grop åt sig själv och hoppa ner. De allra flesta svarade mamma, och sen kom ”nån annan”, efter det ”ingen alls”. Och sist av allt – papporna. Fler barn pratar hellre med ingen än med sina pappor.
Barn är världens framtid. Vi ger dom inte mycket till hopp om manligheten.
Jag tycker det är svårt att närma mig min dotter. Hon är så arg. Jag försöker lyssna, men oftast vill hon mest spöa mig. Det kanske inte är så dumt i och för sig. Jag vet att det handlar om hur mycket tid och uppmärksamhet jag ger henne. Ju mer jag ger, desto mer får jag tillbaka. I perioder kan vi vara riktigt nära. Ibland känns det som jag inte känner henne alls, när jag mår dåligt själv eller försvinner in i jobb eller nåt.
Jag vet att det är ett hårt jobb att vara närvarande förälder. Det är bara att jobba på. Det finns inte mycket annat att göra.
du kan ju trösta dig med att om valet stod endast mellan pappan och ingen skulle nog fler välja pappan.