Min vän C. Jag älskar honom, så mycket att jag nästan hatar honom. Jag vet inte ens om han bryr sig om mig. Jag har alltid känt mig underlägsen honom, sett upp till honom. Faktum är att jag aldrig fått mina känslor riktigt besvarade, när jag öppnar mig för honom är det lite som att ta ett steg ut i luften. Oftast känns det rätt, kanske är det lite av vår relations karaktär, det vågade, det storslagna, att vi utmanar varandra, eller är det bara jag som utmanar honom, och han som trött bekräftar mig? Jag använder honom så, som en symbol, någon jag kan hänga upp och hänga efter. Ja vi ses ju knappt en gång om året, förr var det mer, det var ett par år när vi var väldigt nära, levde tillsammans.
Jag undrar ofta om han tänker på mig lika ofta som jag tänker på honom. Vad han gör, vad han läser, vad han skriver. Jag tänker ofta, om jag vore kvinna, eller bara inte så hetero som jag är nu, skulle han vara en av de två jag skulle ge mig fan på att få som min. Men han är, som man säger, not the marrying kind. Men å andra sidan är inte jag heller det. Jag kanske skulle vara, om jag var bög. Eller, nu blev det här helt hypotetiskt.
Jag önskar i alla fall att jag fick veta om jag var viktig för honom. Så, C, om du läser detta, klia dig i skägget, ge mig ett tecken, du vet hur man gör.