Det är linan runt min mage som spänner till, den är stram som den tunnaste strängen på en elgitarr. Jag tappar andan, blir tvungen att sätta mig ner och bara andas, se mig omkring. Vad var det som hände? Jag var på väg någonstans, men gick vilse. Jag gick för snabbt fram, eller såg mig inte för. Men jag hade en livlina, den har alltid varit där. Den tog vid, där mina andra sinnen tappade fokus. Livet, hur man tror man kan dansa fram. Så kommer det stunder när allt blir på allvar igen, när det inte finns någonting som svänger så lätt. När allt är tyst omkring en, och man sitter där och undrar vad det var man levde för. Om man nu ens kan formulera den frågan. Det kan ta tid att komma dit! Allt omkring en förefaller främmande. Alla människor man tog för givna, ser underliga ut, vad gör ni här, så här nära mig? Vad gör jag här, vad det verkligen det här livet jag la så mycket energi på att skapa, varför det i sådana fall. Linan runt magen har lämnat ett rött spår i huden, det bränner, jag sitter fortfarande ner och försöker andas, in ut, in ut, in, ut. Det är verkligheten som kommit ikapp, tryckt en på plats: livet är ingen jävla lek, tro inte det, då…