En cirkel saknar slut. För att bygga relationer krävs en insikt i denna enkla tanke. Tyvärr är den kronologiska linjära tankeformen för begränsad för att omfamna detta. Därför misslyckas vi med det mesta.
Exempel: Jag hatar henne för att hon var så sur för att jag var så trött och kanske dum men det var jag för att jag tyckte hon inte förstod att jag hade det svårt och jag kände mig ensam dagen innan för det, men hon kände sig ignorerad av mig vilket var sant men det var för att jag var så inne i det där som jag behövde för att kompensera för att hon bara tänkte på sig själv när jag hade varit dum, då när jag inte kunde stötta henne den där gången när hon kände sig utsatt.
Som ni ser är det omöjligt att reda ut denna infekterade kedja av oförrätter. Det är så svårt att hinna med, att orka med. Lager läggs på lager, trasslas in i varandra, sträcks i tid och rum. En plats väcker ett minne, en människa en annan, tillsammans skapar de två en persons ursinne. Som i sin tur ger mig ont i huvudet.
Denna makalösa spindelväv av liv, vad ska vi göra med den, hur ska vi någonsin kunna bemästra den? Det är tydligt att de som försöker och lyckas mår bättre än andra. Men de som misslyckas, mår de bättre än de som glatt ovetandes hoppar mellan tuvorna i den stinkande myren?
Det enda vi kan göra är att invänta slutet, när vi äntligen kan pusta ut: det var ett tungt race, men nu är det över, tack för mig. Eller också fortsätter vi försöka, med blicken stadigt fäst på något i fjärran, varannan dag därborta, dit där allt är frihet, varannan dag här, med händerna djupt ner i leran, grävandes efter lyckan.