Det står två tysta män bakom mig på stranden, och de har stått där i mer än en timma. De gör ingenting. De pratar inte med varandra. Själv ligger jag på en handduk och försöker läsa en bok. Men deras närvaro gör mig så obekväm, jag kan inte slappna av.
Våra barn går på samma simskola. Det är juni i Sverige, vi är vid en liten camping vid en kall älv. En timma varje dag i en vecka. Det har uppenbarligen fallit på dessa fäders lott att åka till stranden med ungarna. Undrar vad mammorna gör, jobbar? Städar? Vilar?
Papporna verkar synnerligen ovana vid denna föräldrasituation. Det ser ut som de lider där de står och kisar mot solen i kortärmade skjortor, färgglada shorts med bleka ben och rejäla sandaler. Det är arbetarkroppar, kantiga och lite inbundna. Inte som min stockholmsbaserade medelklasslekamen, med tatueringar skrikandes saker rakt ut.
Jag känner ingen här. Men jag ligger och läser och försöker göra det bästa av situationen. Min dotter är också färsking på den här stranden, så hon trakasserar mig hela tiden istället för att lyssna på fjortisarna som i sina små push up bikinisar tappert försöker leda simskolan. Men de där karlarna, stressar mig något enormt. Dom får mig att vilja resa mig också.
Jag ligger och tänker på vad det är att vara man. Att inte kunna släppa efter ens så mycket att man kan sätta sig och njuta av solen den där timman varje dag. Att stå och stirra en timma i sträck, som ett jävla offer, värdelös för alla inklusive en själv. Men också att lära sig att ta ansvar för sina barn, att följa dem till simskolan, hur obekvämt det än är.
Manligheten lär oss att vi män har rätt, att vi har makt. Men den lär oss också att vi inte är värda något. Dessa två män förkroppsligade denna konflikt där de stod på stranden medans deras barn lekte i vattnet: de stod, för att behålla kontrollen, för att visa sin makt. Men de stod också för att de kände sig obekväma i situationen, och för att de inte upplevde att de förtjänade att sitta ner.
Vibrationerna i denna konlikt fick även min kropp att darra av obehag där jag låg. Manligheten är nämligen något alla vi män ovillkorligen hör inom oss, och vi skapar som kollektiv tillsammans den manlighet vi vill leva i.
Det tog mig mer än ett halvår att förstå allt som pågick den där förmiddagen vid stranden.
Idag är det kvinnodagen, och vi kan alla glädjas med de kvinnor som just nu tar gator och nätter tillbaka. Deras kamp har gynnat oss män så mycket.
Vi män skulle kunna börja vår kamp med några enkla saker: att lära oss släppa på makten och kontrollen över oss själva och vår omgivning. Och att börja njuta av livet, av att leva.
Tillsammans kan vi öppna manligheten, mot varandra och våra nära, även när vi är i en obekväm situation. Vi kan sätta oss ner i solen. Vi är värda det. Även på kvinnornas dag.
Ojojoj, vad man kan läsa in mycket i en situation, utan att veta ett skvatt om vad som försiggår bakom fasaden. Utifrån din beskrivning av den där timmen vid stranden ska jag försöka mig på en alternativ tolkning. De där två männen är mjuka, omsorgsfulla, ansvarstagande pappor som har en nära relation till sina barn och är uppriktigt intresserade av att se sina barns framsteg i simningen. De har inte tid att läsa böcker när det handlar om något så viktigt som att följa och bevittna sina barns krampaktiga försök att bemästra simtagen i det kalla vattnet. Dessutom är de kanske (precis som jag själv nog skulle varit med min dotter) lite oroliga över att släppa iväg sina icke-simkunniga barn ut i en kall älv med 14-åriga tjejer som ledsagare, de känner att de helst vill ha ett öga på situationen….även om där kanske finns en badvakt också (?). De tycker att det där med böcker och förströelse kan vänta, nu är det barnen som gäller.
Svante, jag håller delvis med om den tanke du framför i inlägget: att det fortfarande är så att många män skulle behöva öppna upp sig, släppa kontrollen och makten, närma sig sina kära osv. Men frågan är om det idag är särskilt representativt för manligheten i Sverige att vara så som du beskriver dessa två män. Det har hänt mycket med manligheten de senaste 20-30-40 åren. Och du, var lite mer försiktig i framtiden med att läsa in en massa saker i folks kroppsspråk. Den nya manligheten går inte ut på att alla män ska börja uppföra sig som tatuerade medelklass-stockholmare (hoppas ni förstår ironin i den sista meningen…).
Svante;La för några år sedan taket på friggebon och en granne kom upp och satt på taket med mig den veckan.Vi sa inte mycket men efteråt så tackade han mig mycket rörd för att jag lyssnat.Det är inte mängden av prat som gör djuphet i samvaron utan att bara finnas där vid varandras sidor.
Dennis. Jag var där. Var du? Jag såg. Jag skrev.
Janne: bra sagt. Jag uppskattar också tyst sällskap ibland. Men jag ser när folk inte har nåt att säga. Det är ju inte samma sak som att va tyst.
Svante. Jag var inte där. Jag var här. Jag tänkte. Jag skrev.
Jag försökte (förgäves) framföra idén att det är fel att döma en människa efter vissa yttre attribut. Men tyvärr är den typ av ytlighet något man alltför ofta stöter på. Jag är så hjärtligt trött på den skoningslösa kategorisering av människor som alltid försiggår här i Sverige. ”Bär man en viss typ av plagg så är man en viss typ av människa”. ”Har man kantig kropp så är man arbetare”. ”Har man tatueringar så har man något att säga”. ”Har man inte tatueringar så har man inget att säga”. ”Står man upp så betyder det att man försöker hävda makt”. Jag vet att för mycket relativism kan vara farligt, men frågan är om det inte är ännu farligare att döma andra helt efter sin egen referensram?
Det tog dig, Svante, ett halvår att förstå de där två männen. Jag kan ge dig en förklaring på tio sekunder: De kanske hade hemorrojder? Eller kanske något annat? Svaret är att vi inte vet.
Men för att komma till din huvudpoäng: manligheten. Jag håller inte riktigt med om din beskrivning av manligheten. För det första är det oerhört svårt att göra en beskrivning av manligheten i Sverige idag; den är mångfacetterad. I den värld jag växte upp, och lever i, som 70-talist från medelklass-arbetarhem på landsbygden, numera akademiker i småstad blablabla, innebär inte manlighet makt och kontroll eller att alltid ha rätt eller att inte vara värd något. Långt, långt ifrån. Den innebär att ta hand om sina barn, att laga mat, att diska, tvätta, sy och plocka vitsippor i maj. Och den innebär dessutom att laga cykeln, borra upp en hylla, träna kampsport och dricka öl. Allt det där som tjejer också gör. Jag har (tyvärr) träffat många macho-killar som vägrar ta i en skurtrasa. Men håll i dig, för här kommer slutklämmen: Din beskrivning av den typiska manligheten gäller inte alla män i Sverige idag. Den gäller inte ens en majoritet. Våldtäktsmän och våldsverkare som sitter på fängelse ÄR INTE representativa för större delen av Sverige manliga befolkning!