Publicerad i Arbetaren Zenit nr 9/2010
Det är hundra år sedan den internationella kvinnodagen instiftades och jag tänker: är det männens dagar, de andra 364? Knappast. Det är förlorade dagar.
I tusentals år har kvinnor kämpat för rättigheter och handlingsutrymme och den kampen är långt från över. Kvinnornas fiender har alltid varit männen. Där en kvinna inte får frihet, är det en man som står i vägen, som snor pengarna och privilegierna. Det är männen som vinner tid och kraft i hem och familj, där kvinnor gör majoriteten av arbetet. Det är männen som får mer lön när kvinnorna får mindre och det är män som fysiskt förgriper sig på och förnedrar kvinnor för att bearbeta egna trauman.
Så att männen bör stå som måltavla för en feministisk rörelse är naturligt. Men feminismen frågar sig sällan varför män gör som de gör. Det är förståeligt. Det borde ju vara vi män som utforskar varför vi upprätthåller det orättvisa samhällssystem vi lever i.
Istället försvarar vi oss, slår ifrån oss när anklagelserna kommer: ”Det är inte jag som är dålig, det är han där”, eller ”det är männen från det där landet, inte vi”. Vi låter det inte bara ske, utan är alla bärande delar av systemet, i hemmen, på arbetsplatserna, överallt. Så oändligt många försuttna chanser att förändra.
Men, jag vill ändå framhärda, män föds inte med ideér om att exploatera kvinnor. Små pojkar vill bara älska och bli älskade, precis som alla människor. Det som sedan sker, som gör oss till agenter för det massiva kvinnoförtrycket, är en tragedi. Anledningen till att vi klarar av att behandla kvinnor, andra män och oss själva så dåligt, är den känslomässiga avtrubbning vi alla går igenom där vi förhärdas och lär oss agera istället för att känna efter.
Män och kvinnor ställs mot varandra, när vi borde vi stå sida vid sida som de bröder och systrar vi är. Vi exploateras av samma fiende, som gör allt för att splittra oss, för ett enda mål: mer makt och stålars i egen ficka. Det är ingen ”dålig man”som uppfunnit kapitalismen, det är resultatet av tusenåriga förtryckarstrukturer som föder sig själva, lockar några av oss med löfte om mer rikedomar.
Utan oss män skulle den globala kapitalismen falla. Jag menar inte att det finns något heligt i ”kvinnan” som står över normer och mönster, utan att det finns något i den rådande manligheten som är en förutsättning för att de förtryckande strukturena bibehålls. En annan manlighet skulle också betyda en annan värld.
Vi män har mycket att lära av kvinnornas långa kamp, ett storslaget och utdraget krig på alla nivåer av samhället samtidigt. Det är lätt att börja, gör det idag; ta dig tid, lyssna på en kvinna nära dig, låt henne berätta om sin kamp. Lyssna på en man nära dig, fråga om hans liv, hans problem. Berätta om dina egna, var ärlig. Våga stanna där, i det svåra, där det är på riktigt, det är där vi måste börja. Sen tar vi resten.
Du och resterande skribenter har mitt öra, har aldrig varit intresserad av att skriva kommentarer på 100 ord, kanske mest för att jag aldrig hittat något spektakulärt eller värt att kommentera
Försöker inte smickra dig på något vis utan jag läste Fria tidningen idag, såg en bild på dig(grattis till det fö.) och jag fick en klump i halsen,Falukalase, är det något du närvarade på för någon månad sedan?
Om det skulle hända, var det du som hamnade i bråk med den där skinnskallen vid kyrkan?
Håller med på samtliga punkter! Dessutom kan man (tex jag) påstå att det råder ett mansförtryck eftersom pojkar tvingas in i en mansroll som inte tillåter att de har eller visar vissa typer av känslor (rädsla, sorg etc) vilket är ett fruktansvärt övergrepp mot den egna personen. På samma sätt som man kan fråga sig varför sex är så viktigt för män kan man också fråga sig varför många män dricker alldeles för mycket alkohol …
Låt män få vara människor – hela människor!
Yes, yes, yes. Jag vet inte om jag kan hålla med helt och håligt om punkten om den globala kapitalismen, men det jag kan säga är att det är absolut dags för män att börja omdefiniera manligheten. Jag tror att kvinnor har kommit långt men att män har ansvar för de sista steg i rörelsen. Det är män som måste ändra för att hjälpa kvinnor men också för att hjälpa män. Jag tror att vi förlorar många unga män som växer upp med gamla idéer om genus och hinner inte unga kvinnor som utbildar sig och tar framsteg i världen. Det verkar finnas en förlorad generation av unga män som inte vet vad det betyder att vara en man utan att slå, dricka eller gå med i militären.
Jag kommer att jobba med såna frågor (förhoppningsvis) i framtiden på en akademisk nivå. Genusforskning behöver engagerade män och män behöver en ny manlighet.