2011-2013 åren har jag bland annat (parallellt med andra jobb, t.ex. som projektledare för filmsektionen på Way Out West) jobbat som producent och programledare för tv-programmet Mediatiden på UR. Målet: att göra ett mediakritiskt program för unga. Ett program som försöker skildra mediafenomen genom berättelser om människor som drabbats eller befunnit sig i ett medialt skeende. Det har varit en fantastisk möjlighet att göra detta. Inte bara för att det funnits hyfsade resurser i form av redaktion, medarbetare och allt det som krävs för att göra TV. Utan också för att vi kunnat skapa ett program från scratch, bygga och skapa utifrån våra egna ideér. Idag, när programmen är färdiga, är det lätt att glömma alla steg som togs: valet av ämnen, karaktärer, kameror, objektiv, fotografer, vinjettmakare, musik, bilder… orden som sägs i speakers osv in oblivion.
Med Mediatiden ville jag gå på lust och berättelser snarare än fakta. Att hitta det som berör istället för att vara korrekta. Siktet har varit inställt på hjärtat snarare än hjärnan, med målet att rensa ut för att fokusera på det mänskliga. Jag tror att det lyckats ganska bra; och om det funkar tror jag programmen kan vara engagerande och liksom lite banalt raka. Hoppas så klart att unga människor som ser dom får upp ögonen för hur viktigt det är att reflektera, och att det är något dom liksom ändå gör, att dom ska ta sina funderingar kring media på allvar och fortsätta ifrågasätta och lita på sig själva.
Från början var jag bara producent (eller i filmsammanhang regissör) till att under arbetets gång också bli programledare. Det har varit sjukt lyxigt att kunna göra intervjuer utan att bry sig om att man inte får synas eller inte behöva formulera sina frågor så att svaren är helt bärande. Om jag kunde formulera hur mycket jag älskar att ha detta alibi, att få grotta ner sig i andra människors öden och historier, ställa idiotiska frågor, resa runt och drivas av nyfikenhet och dessutom få förmedla den.
En ynnest med att göra just ett mediekritiskt program är de underbara möjligheterna det innebär rent berättartekniskt: all världens media är tillgänglig att använda i en slags meta-sammanhang, det går att gå ut och in, röra sig fritt i allt det som är allas vårt mediala minnesbank. Att använda TV-arkiv och YouTube-klipp helt ogenerat…
Det blev fem program till slut, och jag tycker dom alla säger något om den värld vi lever i, den mediavärld vi lever i. Kolla in dom på URPlay här.
Det är underligt att befinna sig i den position jag är i. Det känns som jag snart rört mig i alla dimensioner av media: intervjuad och skildrad i media som IT-guru, författare, dokumentärfilmare och festival-projektledare men också på andra sidan kameran/pennan som journalist, intervjuare – och nu reporter och programledare. Lite schizofrent, men också så modernt?
Lite länkar om Mediatiden:
– Pressmeddelande med lite info om alla programmen
– Inslag i Kulturnyheterna
– Artikel i Journalisten
– URs sida för programmet
– Om första programmet i Expressen