En vanlig morgon på tunnelbanan, alla sitter gamnackade över skärmar. Jag hajar till över en nyhet: ”Medelslutpriset på villor i Bagarmossen har ökat från 3,1 miljoner kr till 6,8 miljoner kr”.
Jag ser ut över villaområdet som susar förbi mellan Bagis och Kärrtorp och börjar räkna. Den som köpte ett hus här för 8 år sen för 3,1 miljoner har varje år tjänat ca 38 000 kr/månad.
Det är den nya Stockholmsrättvisan rakt i nyllet, gott folk. Åt var och en efter hur rik du är. Till de som har, mer. Jag visste om att klassamhället fanns, blir nästan glad att jag fortfarande kan frammana lite känslor kring skiten.
Varför är jag så ironisk tänker ni? Missunnsam och bitter, nog är det avundsjuka? Nej. Så är det inte. Under samma tid har bostadskön havererat. 15 års kö minst för en hyresrätt. Hundratusentals är hänvisade till en sjuk andrahandsmarknad, eller om de har enorm tur svindyra nyproduktioner.
De som under samma åtta år betalade hyra varje månad, hur mycket tror ni de tjänat? Noll pesetas. Ja, jag väljer en utdöd valuta med flit. Och nu har vi inte ens berört det här med ränteavdraget som är ett riktat bidrag till de som lånat för att köpa bostad.
Stockholm är en magnet som suger åt sig allt som har med cash att göra. De som äger sina bostäder mumsar sig obehindrat fram, knuffar alla andra framför sig.
Men många lever i en låtsasvärld: skuldkvoten (skulderna i relation till disponibel inkomst per år, efter skatt) steg 2015 till hela 528% och det mesta kapital som investeras i nya bostäder är lånat. Ett stort antal villaägare har nog sömnproblem, eller borde ha det.
Bostadssituationen är ett samhällsproblem vi bara börjar se konsekvenserna av. För vad händer när barnen inte längre kan flytta hemifrån, ingen kan flytta hit, alla vaktar sina bostäders värde, jagar stålars natt och dag? Det blir inget liv, det blir slaveri. Det blir rädda människor, farliga människor.
Lösningen? Tvångsförstatligande förstås. Statlig konfiskering av alla privatägda bostäder.
Nej, skojade bara. Massiva nybyggen av billiga hyresrätter och rejält mycket modigare politiker såklart. Hur svårt ska det vara!?
Krönika ursprungligen publicerad i Tidningen Hammarby Skarpnäck 13 feb 2017