Förorten Bagarmossen i Stockholm, juni 2016. På öppen gata skjuts en ung obeväpnad man. Skytten avlossar fyra skott, varav ett träffar rakt i huvudet. Christophers liv är över vid 28 års ålder. Han lämnar efter sig en sörjande familj, flickvän och en son. Och många vänner i Bagis.
Det är en enorm tragedi.
Skytten är polis och för att försvara dödandet går polisen i över en månad ut med lögner. Dels att mannen varit beväpnad, dels att polisen blivit utsatt för beskjutning. Polisen hävdar även efter att lögnerna korrigerats att mannen är misstänkt för mordförsök, vilket senare avskrivs helt. En förundersökning mot polisen som avlossat skotten pågår fortfarande, men som statistiken ser ut är det en bråkdel av anmälda poliser som ens når rättssalarna.
”Kalla Fakta” rullade i tisdags upp den här tragiska historien i TV4. I Sverige har 22 personer skjutits till döds av polis sedan 2000. Det är en alldeles för hög siffra. Dödstalen i Sverige är skyhöga jämfört med Norge och Storbritannien där en helt annan policy kring polisens användande av skjutvapen finns.
Det är ingen underdrift att säga att polisen har stora problem. I en undersökning Aftonbladet gjorde i mars 2016 uppger 42 procent att deras förtroende för polisen har minskat de senaste tre åren. Förtroendet är minst framför allt bland unga män under 29 år.
Det finns ett slentrianmässigt polisförakt hos många unga. I vissa subkulturer, speciellt de som gäller i våra orter, gränsar det mot hat.
K-märkta Latin Kings sa det tydligast: ”Schyssta aina är också en jävla fitta”. Och hyllade artisten Erik Lundin har en rad på sin senaste EP där han säger att han ”måste varit fem när jag hälsade på aina sist”. Även inom punken finns massor av polishat i låtar som ”Spräckta snutskallar”, ”The Dicks hate the police” och ”Fukk the cops”, och bandnamn som Millions of Dead Cops.
Flera incidenter de senaste åren där svenska poliser agerat rasistiskt – för att inte tala om händelserna i USA där många svarta dödats av polisen – har inte hjälp till att öka populariteten. Jag tänker på felsteg som Romregistreringen, och de skånska konstaplar som bandades då de pratade om ”blattajävel”.
Det är ett otacksamt arbete att vara polis, visst. Men en händelse som den i Bagarmossen ger tyvärr många polisskeptiker rätt. Sådana här tragedier skapar en bild av en våldsam och lögnaktig poliskår som inte accepterar att ifrågasättas.
Frågan är hur polisen tänker handskas med sina egna problem, och försöka återvinna förtroendet bland unga. Eller om man ska ta till sin spets: är dom ens intresserade?
Krönika ursprungligen publicerad i Tidningen Hammarby Skarpnäck 7 dec 2016