Hur kan vi bo så nära målet, men ändå inte känna oss lyckade? Det syns tydligt i mäklarnas annonser. Det ska vara trägolv, högt i tak, ljust, sparsmakat. Nära till krogar, kaféer, kultur. Men verkligheten är att de flesta av oss bor i halvfula lägenheter utan ”unik” charm med sunkkrogar i närheten. Hur många av oss skulle sälja ut förortslivet för innerstadsdrömmen om vi fick chansen?
Min storebror Po har gjort SVT-serien ”Resten av Sverige”. Han är Norrlands-expert och är grym på att formulera sig om stad kontra landsbygd. En sak han skrivit mycket om är innerstadens livsstil som målet vi alla eftersträvar: ”Det urbana går att förstå som en norm; ett kraftfullt värdesystem som sammanfattar vår tids gångbara värderingar” (DN 24/11 2016).
Ur mitt förortsperspektiv tänker jag på klass. Allt med den eftersträvansvärda urbana normen är medelklassens. Det är enbart de upplysta som släpps in. De andra ska jobba sig upp, och in. Den stolthet arbetarklassen en gång hade har berövats dem, den innebär inte längre möjligheter. Istället är medelklassens individualism och statusjakt piskan och moroten vi lyder under.
Stockholm är en darttavla där tullarna är gränsen mot ett ouppnåeligt bullseye vad det gäller geografi och livsstil. Vi utanför på de lägre poängerna är osynliga och förväntas kämpa på för att komma in i värmen. Vi tillåts vara lyckade utanför genom ett fåtal undantag: ”familjeradhuset”, ”villadrömmen” eller möjligtvis ”gammal lagerlokal renoverad till unik lägenhet”.
Till och med vi, en kvart fråninnerstan, är förlorare. I den mån vi får synas i media är det som problem eller frånvaron av dem: bilbränder, droger, våld. Och när vi drömmer om att våra förorter ska bli ”räddade” och leva upp tänker vi förvirrat att Södermalm är enda förebilden.
Min bror skriver om att landsbygdens befolkning ”behöver få känna sig delaktiga i det moderna projektet” och att ”den behöver bli speglad, få se sig själv, bli förstådd och förstå sig själv”. Det här gäller även oss i förorten. Vad är våra drömmar? Det är dags att ta makten och skapa egna visioner.
Krönika ursprungligen publicerad i Tidningen Hammarby Skarpnäck 17 jan 2017