Vi lever i en kapitalism. Det betyder att vi är vandrande varor. Vi säljer vår tid för pengar, som genom vår konsumtion håller systemet under armarna, som ett ragglande fyllo. En passande liknelse för de som styr vår värld: stapplande mot undergången i form av klimatkris och världskrig.
Det här tänker jag på när jag står utanför tunnelbanan i Skarpnäck och tjuvröker en kall kväll.
Invånarna myllrar upp ur underjorden efter ännu en dag i ”fabrikerna”, snålblåsten tar fart längs allén som den gör varje höst. Jag tänker på likheterna mellan Skarpnäck och byn där jag växte upp i Hälsingland. Även där greps stadsarkitekten av hybris. Och i hålan Arbrå, precis som i Skarpnäck, mäts invånarnas värde utifrån köpkraft.
För precis som i norrländska hålor är vi inte bevärdigade marknads- eller samhällsservice i förorten: vi betyder ekonomiskt för lite.
Det är inte värt att ha reklam på perrongen förrän i Gullmarsplan. Varför? För att få köpstarka ögon ser den. Annonsören betalar per blick reklamen får, men blicken värderas olika i innerstad och förort. I förorten är plånböckerna tunnare. Våra liv vägs i marknadens vågskålar.
I förorten, precis som i hålorna runtom i Sverige gapar butikslokaler tomma. Banker och Systembolag har flyttat närmare platsen där plånböckerna öppnas: på nätet eller i stora shoppingcentrum. I många småstäder blir det bara en handelsplats per kommun, nuförtiden lämpligt belägen på en åker där kedjorna inte behöver bry sig om stadsplanering och p-problem. I Stockholm är det likadant.
Köpkraften som ansamlas i platser som Kungens Kurva och Bromma blocks gör det meningslöst att ha butiker i små förorter.
En av Skarpnäcks största attraktioner är paradoxalt nog second hand-butiken Möjligheternas hus, där konsumismen gått varvet runt. Klockan 12 varje torsdag är det lång kö inför öppningen. Det är något trösterikt med att vi värderar det redan använda så högt, men något annat har vi inte som lockar till slutstationen.
Men Stockholm växer. Skarpnäck och andra förorter ska vara vinnarna, de platser som kommer växa mest av allt när allt fler lämnar den döende glesbygden för drömmen om ett rikare liv i storstan. Varför märks det inte i form av fler butiker, vårdcentraler, kaféer och krogar?
Jag vet inte riktigt.
Kanske är det moment 22: för att det inte finns plats att leva fullt ut i förorten. Istället åker vi som duktiga medborgare till utlandet, handelsplatser och innerstan och köper oss lycka medan vindarna och tomheten brer ut sig.
Krönika ursprungligen publicerad i Tidningen Hammarby Skarpnäck 2 nov 2016