Skarpnäck är speciellt på många sätt. Men viktigast av allt med vår förort är avsaknaden av mötesplatser. Vi har inget torg. Vi har inga ytor för spontana häng, festivaler eller megaloppisar. Det fanns två sådana platser inritade i stadsarkitektens planer men både Pilottorget och Skarpnäckstorget har båda blivit någon slags underliga parkeringsplatser/rondeller med åren.
Men vi har en fet allé kantad av träd. Det är mer än många andra förorter har. Det var här det var meningen att vi skulle flanera och mötas. Jag har hört historier om att tanken var att den skulle vara som en Medelhavsesplanad, lite som Las Ramblas i Barcelona. Men av den idén blev det kvar bara en vanlig gata med bilar och bussar som susar fram långt överhastighetsgränserna.
Som Skarpnäcksbo sedan 13 år har jag gått allén fram och tillbaka tusentals gånger. Det slår mig varje gång hur tom den är. Tom på butiker och kaféer, men mest av allt tom på folk. Det är ytterst sorgligt egentligen.
Tillsammans med ett gäng andra Skarpnäcksbor bildades därför nätverket Öppna Skarpnäck för ett tiotal år sen. Vi ordnade faktiskt några år i rad en parad på allén, där vi utklädda tågade gatan fram och tillbaka med musik och ballonger, allt för att uppmärksamma vårt mål: gör allén till den mötesplats den förtjänar att vara, den mötesplats vi i Skarpnäck förtjänar att ha!
Ett av våra medborgarförslag var anledningen till att staden beslutade att lägga 22 miljoner kronor på en renovering av gatan. Men av våra ursprungliga förslag att göra om platserna utanför t-banan och Kulturhuset till torg blev inte mycket kvar. Det blev istället ödsliga ytor där ingen förstår vem som har företräde mer än bilisterna. Att stanna till och spontansnacka där känns ungefär lika naturligt som att göra det i ett offentligt duschrum.
När de gjorde om allén menade de att ”parkgatan” automatiskt skulle tas över av de gående. Att ytorna som av magi skulle tas i anspråk av lekande barn och hundar.
”Har ni någonsin varit i Skarpnäck?”, kontrade vi. Det funkar inte så här. Det är felparkeringarnas mecka, trafikreglerna är lika relevanta här som på Sicilien.
”Kom och kolla, snälla!”, skrev vi, i mail efter mail till tjänstemännen (boende i villor i Täby?) som bemöttes med torra svar om att ”din åsikt är registrerad”. Det blev 22 miljoner bortkastade kronor. De kunde väl ha byggt en badhus för dom pengarna i stället?
Men kampen är inte över. Vi i Skarpnäck är inte dom som ger upp, bara för att vi inte har mysiga torg att mötas och konspirera på. Vi smider nya planer, vänta bara.
Krönika ursprungligen publicerad i Tidningen Hammarby Skarpnäck 15 sept 2016