Om Pirate Bay i Aftonbladet

Skrev en artikel till Aftonbladet Kultur (7/2 2013) om den nya filmen av Simon Klose om The Pirate Bay och dess grundare.

Hade velat skriva längre såklart. T. ex. om det intressanta i att Pirate Bay skapats i Sverige. Kanske krävs det svensk naivitet och självförtroende för att inte vika ner sig för pressen?

Se filmen. Den är värd det. Speciellt om du är en av alla som laddat ner behöver du få se lite mer om hur det funkat. Och vilka konsekvenser det fått.

Den finns på Pirate Bay eller Youtube. Gratis. Lagligt.


Interview with… me

Here’s an interview about my latest documentary film ”Like a Pascha” I think turned out really good, made in english by Anna Holz for Emma, a german feminist magazine. You can read it in german here. I think it covers a lot of issues regarding feminism, men and sex I wanted to communicate with the film but not really succeeded with…

As you can imagine, the bare fact that a man, and moreover, a Swedish man, makes a critical documentary about a German brothel is interesting for us as a German feminist medium in many ways, raising questions about our country´s approach to prostitution, about male gender roles, the Swedish system, which functions as a role model for European feminists in general etc….

I am very interested in what got you to Pascha, which individual reasons you had, to go there, how you, as a male subject, could or can cope with your co-males in places like these…so, if you want to, feel free to add more personal stories, opinions or experiences. I, however, didn’t want to ask you anything too personal and therefore have put those kinds of questions in brackets. I hope that´s ok with you.

That´s enough introduction for now, here are my questions:

Not only accessing, but also filming the people and business at Pascha, Europe’s biggest brothel, is a difficult and tricky thing to do. You obviously managed to win their trust. Do you think a female director could have approached them in the same open way, without difficulties? Could you have made this documentary if you were a woman?

No, never. To start with, women are not allowed at Pascha unless they are either selling sex or doing other work there. And men, well, men can do as they want, but all women at the brothel of course saw me a as a potential customer. Often they would be pissed off at me when they realized I didn’t want to spend any money. But, as a man I could move and interact freely with both women working at Pascha and men going there to buy sex. A woman would not have been able to walk around the brothel freely. Also, I tried to use myself as a confused man at the brothel, I didn’t go there as a stone cold journalist looking for truth. I was looking for something deeper, harder to get to, where I needed to be honest about myself.

In an interview with Jason Whyte you said, when you first got to pasha you were “in chock”. There is a scene in the documentary where you have trouble going back into the rooms, watching what is going on in there. How did you cope with it, did you develop a strategy eventually, to bear being there? Or did it never stop being a struggle for you?

It was quite a chock to come there the first time, to realize the magnitude of the place. You have to understand that prostitution is illegal in Sweden, a very rare phenomena to actually witness if you are not a cop or something. So here I come, a Swedish feminist man, to this eleven-story building, walking hallways of hundreds of women, it was overwhelming.

But after spending some time at the brothel (I was there to and from for more than three years, always staying at the brothel), the things that first was chocking more and more became normal. This place is a like a world on it’s own, a total universe in many ways separated from the rest of the world. It’s because of what happens there – it’s not normal at all outside of the house, so there is a special bond between the people in this world who share this experience, sometimes even between the buyers and the women selling.

And of course the atmosphere in the house because of the odd mix of women from all over the world doing this extremely demanding intense work really got to me and the other in the film team. I think it resembles what happens in prisons and other isolated places where people organize around a very special cultural and ethic value system. Hanging out in the staff casino at night listening to the women’s stories was surreal.

So in a way it was not so hard being at Pascha, except for the gang bang situations, the hard part was leaving the place, realizing that what you’ve experienced and been in. I have one memory of going in a taxi to the airport in Cologne after spending some days at the brothel without going leaving the house one single time, and I was convinced all of the women at the airport were prostitutes. And calling home to my partner from the brothel was always something I tried to avoid; the perspective was just too much.

But regarding the gang bang parties, this was the only time I was allowed to film actual sex. And the men coming to these “parties” where often nervous and on their toes, while the women try so hard to get them to relax, the whole situation is super strange for me as a bystander. Also, having a camera in these moments make people act weird, some try to hide, others want to perform. And me, I try to act normal, but afterwards I can see I’m not normal…

(It seemed to me as if you were looking for something at Pascha, something that maybe wasn’t even to be found. The documentation left me wondering why you were trying so hard to find the deeper reason, the better motivation to buy sex – I got the impression that the men´s simple shallowness and brutality was hard for you to bear, being a man yourself – so that you simply HAD to know there was more to it.)

I will try to answer this below!

In an interview with Dirk Sonniksen you said: “I would say that going to this place for me was challenging some of my worst nightmares of manhood (…) I wanted to go there and challenge my own sort of hopelessness, for this subject.”  –  What did you mean here, could you elaborate this?

I feel really hopeless when I think about men and what we do to women, each other and the world! Manhood is dark subject because we men are doing so much bad. And a brothel is such a flagship for, on one hand, the privileges and possibilities men have and on the other hand the exposed and so totally unfair situation the women are in. So I was thinking, if I find something good in these men, well, maybe then things are maybe not so hopeless.

I was trying to get answers to these questions: how come men can treat other people so bad? What’s driving them? Asking these questions was for me, a way not to buy into the myth about men, that we are uncontrollable, dangerous animals, bombs waiting to go off, but instead sensitive humans, products of culture and society.

I mean, men are born good, as all humans. We want to be loved and love. Then things happen. One of the things that stand out when I think about men’s problems is sex. It seem to be so utterly important for many men to get sex. And since most of us live in a patriarchy men are often really bad at not getting what we want.

I don’t believe men are so obsessed by sex is because men have a different sex lust than women. I don’t believe we are born with some special need for sex, nor do I believe we have a stronger urge to reproduce. I don’t deny the fact that our different physical characteristics give us different experiences during our lives. But for me, there seem to be a connection between men’s emotional abilities and sex. Because we often use sex as drug to give us a feeling of well-being when we maybe need to do some emotional work on a situation or relation in our lives. Sex is a reward when things are going well, a comfort when things are bad, excitement when life is boring, an escape when you can’t handle reality.

Many women at Pascha told me that their customers actually didn’t want to have sex, just talk, relax and sometimes even cry! This came as a surprise to me since the conversations in the hallways often were formal and technical, the women stating their program, what kind of services they do and don’t do…

So, this made me think, what if the whole sex thing is part of play, pretty much how young men are supposed to treat women, like sex toys… What if what happens in the room is actually that men are buying attention? They are buying energy and time, a woman’s time, when she is supposed to listen, smile, be tender and caring – besides her sexual skills that is. Sounds pretty much like some kind of love to me, don’t you think, very much alike the relations between men and women we normally see in perfectly normal relationships also here in Sweden.

Robert Jensen, American journalist, professor and recent co-founder of an antiporn blog created by men for men ( alleged in one of his articles[1]:

Let’s stop trying to be men. Let’s struggle to be human beings.”

Is that a statement that you can relate to as well?


Yes, very much, this is a strategy where we men should treat much of what we see as manly as constructions we don’t really need. I can relate to that idea. But I do think we need to be realistic – I am a man, and I will be one for the rest of my life, and more men (as we see men) will come, so let’s try to create a manhood to be proud of. And if this in the end means that the whole idea of a man is unnecessary, I’m open for that.


(Apart from being male yourself, did you have other personal reasons, maybe based on your own experiences and biography, to be interested in the male gender role and the power dynamics between the genders?)

See my other answers.

How did the pasha-experience affect your opinion about the sex business?

I don’t like what’s going on at Pascha and in Germany in whole regarding the sex business. I don’t think any woman should need to give emotional or physical attention to a man for money, it’s just below our dignity. And I don’t think any man should pay to be close to someone, it’s not worthy us. I’m not against sex, sex is great, but I think we should all strive for equal sexual relations where everybody involved are there because they want to, and there is no asymmetrical power relations between the parties involved.

I can’t say this view on sex business changed after staying at Pascha. What became clearer to me was the fact that the people in this industry are not bad people – they are just part of a bad system. I think I knew it even before going to Pascha, but it was sometimes hard to realize that I actually liked some of the men I met there, I expected them to be less sympathetic. It was a good reminder things are seldom as easy as we would like them to be…

I got the impression that the manager of Pascha was offended when you asked him if he could imagine selling his body for money, or being forced to do so.  Do men apply double standards when it comes to the sex business? – Why?

I think that without the double standards men wouldn’t be able to cope with how buying sex affects the prostitutes. It’s part of the male myth to just shut down our empathic ability and act – something most of us men are well trained at. So, for the boss of Pascha to think about how it would be for him to sell sex, it was too much, it was a moment where the double standards we hold up collapsed.


The punters in your movie didn’t seem to show empathy or reflection on what they were doing – from your experiences, would you agree that the German law, by legalizing prostitution, encourages men to feel entitled to buy sex?

Yes. I got the feeling that buying sex was not a big thing for the men coming to Pascha. Everybody knows what it is, where it is, knows the brand and what it means. It is all very normalized in Cologne, and I think this brings a lot of customers there.

Contrariwise: did the Swedish model of illegalizing the purchase of sex raise moral awareness and empathy for sex workers and improve their situation?

Yes, I think so. The law has gotten some criticize because it’s somewhat ideological – it sends a signal about what we think is right and wrong, but most people seem to appreciate this, because it makes it easy to talk about a complicated phenomena: parents can tell their kids that this is something bad, something we don’t do etc. In Sweden the sex workers are really marginalized and not very visible at all in media and society. There is a sex workers organization, but I get the feeling they are often used as an alibi by extreme liberals who want to tear down the laws on buying sex because it threatens individual rights.

Your documentary has been shown to the members of the Swedish government.[2] How did they respond? What was the discussion afterwards like?

Sex is hard to talk about, like, how to start, from what perspective. The film give people a lot of ways in to this djungle of . A lot of people get stiff and say all the politically correct stuff. Some people are brave and see how this is a more complex issue, especially if we really want to reach the buyers – which also in Sweden are all kinds of men from all of society.

I have read recent articles, saying that more and more people in Sweden nowadays disagree with the Illegalization of buying sex, saying it didn´t improve the situation of prostitutes – is that your impression of the atmosphere in Sweden nowadays, too? (I suspect the German newspapers to be a little partisan on that matter.)

This is not true. There is a strong consensus in Sweden supporting the illegalization of buying sex, especially from authorities, NGOs, feminists and politicians. And as I said before, the few voices that say otherwise are often hijacked by extreme liberals. From what I can see, women’s organizations in Sweden in general don’t focus very much on sex workers. If this is because the problem is so small or because they prefer the subject to be small I can’t say.

What are your upcoming projects?[3] Will you continue being involved with issues of gender? Or do you need a rest for now?

I work a lot with “Like a Pascha”, travelling around Sweden doing screenings and debates on manhood and sex. It’s fantastic, I love meeting the viewers, the film is a great start for discussions. Also, the film will be released in the US this winter, very exciting.

I’ve also started doing research and interviews for a new film, which in some ways have a lot in common with “Like a Pascha”; it’s about a non functioning physical appearance of a social phenomena we’ve all agreed is the only solution to a problem. And men play the main role.

Are you still in touch with Sonia? Do you know what happened to her?

Yes, I still have contact with her. She moved to Spain, started studying as a dentist nurse, but carried on selling sex as a way to finance her studies.

Did she and the others ever get to see the movie? Did you hear anything from “pasha” ever since?

Sonia saw the film before it was finalized, it was important to get her approval. As for the men, I wasn’t as nice… I have a dream organizing a screening at Pascha for the women and staff, but I don’t think I’m brave enough to make it happen.



Additional thoughts, that I would kindly ask you to comment:

What I liked very much about your documentary was the very forceful illustration of what Luhmann calls “Kontingenz”:  the brothel tried to create an atmosphere of normality, pretending that there simply was no alternative to the existence of the sex business – or the alternative maybe being men, raping women in the streets.

But this coherency was broken.

We saw a man who was not at all convinced, and probably not accidentally a Swedish one. Thus the viewer experiences a world that is, what it is, but not necessarily. It could be different. Your being an outsider at this place was the link to a possibility of an “outside”. That is an almost utopian thought and I don’t know whether you had that idea in mind – ? – The ending, however, where Sonia sits on the roof of Pascha, urging a little bug to fly off, hints to a way of escape.

In my opinion, your documentary – I can´t possibly know whether this was intended – thus makes a strong argument in the whole gender debate: proposing that the cultural and social environment is crucial to why prostitution exists – and how it can possibly be diminished.


Anna Holz, for Emma

In german here.

Tankar om von Triers kvinnohat och Antichrist

Angående Katarina Wennstam och Maria Svelands kritik av Lars von Triers ”Antichrist” i DN och Maaret Koskinens replik i samma tidning.

Lars von Triers ”Antichrist” var vidrig. Men jag gick från biografen med en känsla av underlig lycka. Filmen blottlade något som sällan lyckas fångas: hur våra könsroller ger oss vitt skilda sätt att hantera kriser.

Jag ser den inte alls som ett uttryck för kvinnohat. Jag ser en film om en man som agerar utifrån det vi lärt oss som män: med avstängda känslor använder han all sin kraft för att rationellt hjälpa sin livskamrat ur en kris. Jag ser en kvinna som går in i sin sorg med hela sin själ, hennes könsroll ger henne utrymme att göra det. Men någonstans på vägen tappar hon kontrollen över sig själv – vilket på sätt och vis är helt normalt med tanke på den situation hon befinner sig i.

Krissituationer är intressanta då de visar oss människor blottade utan det där lagret av medvetande vi alltid skyddar oss med i vanliga fall. Här börjar von Triers film, och jag kan inte se att han visar kvinnan på ett icke fördelaktigt sätt. Hon sörjer sitt barn. Hon gör det med hela sitt väsen.

Mannen å andra sidan, saknar verktyg att hantera situationen. Han lever genom sin partners sorg. Han ser en möjlighet att fly sina egna känslor, och han tar sin uppgift på allvar, jag tolkar det som att han gör det på grund av sin kärlek. Gör han det på ett bra sätt? Nja, att ta med en kvinna i chock till ett ångestfyllt ruckel i djupaste mörkerskogen för att hjälpa henne göra upp med sina demoner kan väl knappast kallas smart.

Men frågan är om von Trier menar att kvinnan är djävulen – antikrist? Jag kan inte se det i filmen. Han visar en kvinna som bejakar sin sexualitet. Som är feminist och undersöker kvinnoförtrycket genom tiderna. Är det kvinnohat att göra så? Det tycker jag inte.

Jag ser en kvinna som går in i en psykos – hennes sorg ger henne vanföreställningar om sin egen skuld för hennes barns död. Det tror jag är normalt. Hon använder sex för att fly och bearbeta sin sorg, det tror jag också är normalt. Han försöker värja sig men kan inte. Även det tror jag är normalt.

Till slut kommer hon fram till att det var deras sexlust som orsakade sonens död. På ett något okvinnligt sätt försöker hon ursinnig kastrera sin man. För att gottgöra sin egen skuld klipper hon av sig sin klitoris. Det är vidriga scener, men jag tycker inte dom sticker ut.

Däremot finns det några saker jag inte förstår i filmen. von Trier antyder att kvinnan kanske medvetet skadade sin son. Är detta bevis för hennes ondska? Vill Lars få oss att fundera över om hon är djävulen för att hon satte fel sko på fel fot, kanske? Det finns också en scen – oklart om det är en av kvinnans vanföreställningar – där det insinueras att kvinnan kanske medvetet valde sin sexuella njutning före att rädda sin son från döden. Jag vet inte vad jag ska göra av informationen i dessa två sekvenser.

I Antichrist ser jag en film om en känslomässigt dysfunktionell man och en kvinna, utsatt för kvinnoförtryck som alla andra kvinnor i världen, som i sin enorma sorg gör fruktansvärda saker. Men kvinnan gör det med avstamp från sin forskning om historiens samlade kvinnohat. Jag kan återigen inte se hur man kan kalla von Trier antifeministisk.

Mannen däremot dödar, återigen med avstängda känslor, sin livskamrat på slutet. Och bränner henne på bål. Han överlever men filmens sista scen visar tusentals ansiktslösa kvinnor som dödats av män genom tiderna, de kommer från dödsriket och marscherar förbi honom, utan att kunna skada honom där han sitter som ett barn och mumsar bär. Han överlever, men filmen säger mig: se alla kvinnor som dödats, se mannen som just dödat den han älskade, se vår gemensamma tragedi. Patriarkatets tragedi.

Svante Tidholm – dokumentärfilmare

Dramaturgi i kapitalismens händer är alltid meningslös

Att hitta bra barnfilmer till en fem-sexåring är som att försöka få Mona Sahlin att förstå hur mycket hon gör bort sig när hon skapar en allians med miljöpartiet. Döfött. Meningslöst.

Det finns några få filmer som är tillräckligt bra, en del till och med sevärda, men det är lätt att räkna upp dom: Shrek-filmerna, gamla Astrid Lindgren-rullar, Ice Age 1-2, Kirikou 1-2, Hayao Miyazaki filmerna om Kiki och Totoro, Madagaskar och en del andra animerade Pixar- och Dreamworks-filmer. Sen är det stopp.

De senaste dagarna har varit fyllda av besvikelser över usel barnkultur. Ett bamsenummer där Brummelisa blir bortrövad av en stor desperat svartmuskig man. Vad ger det små flickor för bild av män generellt, och svartmuskiga män speciellt? Och en usel film om FISKAR där könsrollerna är så stereotypa att Göran Hägglund framstår som radikal: en stor läskig hajMAN ska röva bort en liten rosa fisk… Innan dess har huvudrollens fiskkaraktär redan i öppningsscenen förlorat sina föräldrar till ett nät.

Kapitalismen exploaterar människans svagheter på de mest vidriga sätt. Den pumpar barnen fulla med bottenlösa hål av rädsla: för att dö, för att inte bli älskad (men enbart av någon av det andra könet OBS), för att förlora sina föräldrar etc etc. Kapitalismen åstadkommer detta genom att tvinga på för små barn fantasilösa och övertydliga historier med så billiga poänger att man vill drunkna i en kissljummen plaskdamm.

När dessa konstruerade känslor väl är inskruvade i våra barn gör den globala mediaindustrin high-fives hela vägen till banken, för då är kan samma dramaturgiska grepp köras genom våra skallar om och om och om igen. Det är så tråkigt att jag vill dö när jag ser min dotter böna och be om att få se en film om en liten pojke som slåss med en stor svart man för att få gifta sig med ett meningslöst offer till (rosa spetig) flicka.

Det finns INGET i den historien som är relevant för hennes liv. Det finns INGET i den historien som hjälper henne att förstå hur hon ska hantera världen omkring henne. Den filmens existens är ENBART nyttig för kapitalismen. Och vi BETALAR DESSUTOM för att trycka i våra barn den skiten!?

Enligt teorin om den fria marknaden ska kunderna själv efterfråga det som har kvalité och konkurrensen ska sanera bort skiten. Men hur ska det gå till när kundernas förmåga att välja är förstörd redan vid tre års ålder?

Häxan Kiki kicks ass. Ur Kiki’s Expressbud

Feber i Abu Ghraib

Jag försvinner ner i febern. Vaknar och kollar två filmer om Abu Ghraib, först oscarsbelönade ”Taxi to the Dark Side” av Alex Gibney (som också gjort en bra dokumentär om Enron-skandalen i USA) som försöker ta ett helthetsgrepp på USAs agerande post 9-11, vad det gäller tortyr, fängelser och förhörstekniker. Det blir lite rörigt ibland, är vi Bagram, Abu Ghraib eller Guantanamo Bay? En oskydlig taxichaffis som blivit mördad av amerikanska militärpoliser i Afghanistan får agera röd tråd. Filmens största förtjänst är nog beättelsen om hur integrerad rasismen är i den amerikanska förståelsen av omvärlden. Utan denna enorma rasism, som såklart går att härleda rakt ur George W Bush makabra uttalanden när han talar om i stil med ”Let’s put it like this, one by one, they are learning the meaning of american justice”. Med en sådan ledare är tortyr väntat. I dessa dagar är alla så lättade av att Bush’s dagar är över, men det han gjort med vår värld är ju såklart oförlåtligt. 83 000 personer har blivit bortförda till någon av USA’s rättsvidriga fängelser, hållda utan rättegångar. USA har skapat ett monster. Om och om igen kan man väl säga.

Det blir en underlig dag. Feber, och så en orgie i Abu Ghraib, var det verkligen så smart. För nästa film blir Errol Morris nya storfilm ”Standard Operating Procedure”. Morris har lyckats få flera av de som dömdes för tortyren att ställa upp på långa intervjuer, och det blir såklart superbra. Allt är gjort med Morris egen maskin The Interrotron, som gör att de intervjuade tittar rakt in i kameran. Det ger en sällsam effekt.

Ända sedan ”Thin Blue Line” har Morris finputsat sina metoder, och har han inte nått vägs ände, kan man fråga sig? För vid det här laget kan man det, musiken, de långa bilderna, långsamma åkningar i återskapade scener. Ja, det blir lite trist ibland. Men ändå väldigt bra, få kan bygga en stämning som Morris. Jag gillade speciellt Lyndee England, hennes berättelse om att alla var i Abu Ghraib på grund av kärlek är fantastisk.

Nu ser jag mycket fram mot Ahmed Rashids nya bok ”Descent Into Chaos” som borde nå mig per post imorgon! Hans tidigare bok ”Taliban: Militant Islam, Oil and Fundamentalism in Central Asia” var grym.

Broomfield i Irak

Läser i Mana om dokumentärfilmaren Nick Broomfields försök att göra en spelfilm. Ämnet är USAs krig mot Irak och massmorden i Haditha. Jag läste för nån vecka sedan att den sista av de anklagade soldaterna blivit friad av militären, way to go…

Jag skrev ju för ett tag sen om Redacted, filmen om amerikanska soldaters sexualiserade mord på en familj i Irak, då var det Brian de Palma som stod för regin. Det går helt klart att urskilja en trend: vänsterorienterade regissörer gör upp med USAs världspolitik. Jag säger: WAY TO GO

Nick Broomfield är ju för övrigt en filmare som fått oförtjänt mycket cred för sina filmer. Jag tycker han är en pajas. En sak är han bra på: han är driven, och han är en energisk dramaturg. Han försöker skapa en spännande historia av vad som helst. Men hans senaste filmer har verkligen varit dåliga. För er som inte känner till honom så gjorde han en känd film om Kurt Cobain där han i stort sett insinuerade att det var Courtney som drev Kurt i döden, eller kanske till och med dödade honom! Jag slänger ut en slentrianmässig genus-varning till Broomfield, nog för att Courtney verkar vara lite labil, men alla försök att anklaga kvinnor för sina pojkvänners död bör definitivt sättas i ett sammanhang där kvinnoförtryck och patriarkatet luftas…

Nick är också känd för sin fixering vid sex. Han har gjort flera filmer om prostitution. Han har sedan 80-talet gjort filmer som ser likadana ut: han själv reser runt och letar ”sanningen”, han kör ljudet själv och står med en liten bom och hörlurar, med detta grepp har en etablerat en ny genre kan man nog lugnt säga. Ekot av detta grepp såg vi senast i svensk teve för nåt år sen där programledaren för teveserien ”Drömsamhället” där Emil Nikkah körde en Broomfield rakt av, dom använde till och med en siluett av reportern som vinjett. Det är ett tacksamt men riskabelt dramaturgiskt grepp där man ska sympatisera med reporterns jakt på sanning, men ofta går det ut över innehållet.

Detta har blivit Broomfields stora problem i hans senaste dokumentärer. I ”Biggie and Tupac” reser den lilla vita britten omkring och viftar med micken på farliga ställen, men till slut tycker man bara synd om honom. Men han har inte alltid varit dålig, en av hans roligaste filmer är ”Chicken Ranch” om en bordell i Nevada. Där har han inte utvecklat sitt ego så långt, utan håller sig bakom kameran. Det är smart.

Nu har han på sätt och vis tagit steget fullt ut. Från osynlig filmare, till synlig och nu slutligen regissör.

UPDATE: Denna film går tydligen att ladda hem redan nu. Hittade den på Pirate Bay här!

Dagens högst suspekta nerladdning

Idag laddar jag ner Triumph des Willens, Leni Riefenstahls nazistiska propagandafilm från Pirate Bay. Jag vill inte veta vad de jag laddar ner från har för skit på sina diskar, brr. Återkommer med mer detaljerad info om varför jag befattar mig med Leni’s allra fetaste svettfläck, senare. Tills dess borde ni njuta av David Sandströms sång ”Leni, Leni”, en av de bättre från skivan Go Down!.

Dieter måste flyga, lite om Herzog

Jag fortsätter insnöandet på dokumentärfilm, det känns bra för mig att anteckna så här är mina tankar om ”Little Dieter needs to fly” och kanske framförallt om regissören Werner Herzog.

kinski.jpgHerzog är ju en av världens märkligaste filmskapare, ingen rör sig fritt mellan genrer som honom. Ena året är det en mastodont-rulle som ”Aguirre – the wrath of god”, nästa en underlig liten visuell betraktelse av nåt ljusfenomen, sen en film om dvärgar, sen en film om ett UFO, och året därpå kan han slå till med en seriös jättedokumentär igen. Han har också gjort klassikern ”Fitzcarraldo”, där Klaus Kinski spelar huvudrollen (precis som i Aguirre…). Kinski är den där sjuka tyska skådisen med tidernas grövsta käkparti och de största vita tänderna du sett. Dokumentären om deras relation ”My Best Fiend” (min bästa fiende), är en sån där film du måste se.

Av de senare filmer Herzog gjort tycker jag ”Grizzly Man” tveklöst är den bästa, en helt makalös film om en man som tror sig kunna leva tillsammans och prata med alla möjliga djur men mest med grizzlybjörnar. Jag har inte sett någon göra kopplingar mellan ”Into the Wild” och ”Grizzly man”, men Chris McCandless dog ju också Alaska precis som grizzlymannen, den senare blev alltså till slut uppäten av en björn. De var båda väldigt naiva. Herzog hade lika gärna kunnat göra en film om McCandless.

Grizzly Man blir en film om civilisationen, om ensamhet, om desperata, besatta människor. Fast som vanligt gör han en film om sig själv, tycker jag nog. Aguirre och Fitzcarraldo är också filmer om besatta människor som kämpar med sitt vansinne och hur långt de vågar driva sina omgivningar.

Herzog är en märklig dokumentärskapare, han är respektlös mot traditioner, samtidigt extremt frigjord och samtidigt pretentiös som få. Hans brutna amerikanska låter barnslig och hela hans sätt att handskas med verkligheten ger sken av att vara naivistisk. Många av hans dokumentärer drivs av Herzogs egen karaktär, hans speaker lotsar oss genom historierna. Han är väldigt tydlig, säger vad han menar, använder inga konstiga ord eller avancerade dramaturgiska grepp.

En av de viktigaste egenskaperna en Herzog-dokumentär har, precis som Errol Morris filmer, är känslan av att man går in i en väldigt annorlunda värld, ett eget universum. I fallet med ”Little Dieter” är det den vansinniga karaktären Dieter Denglers sätt att se på världen som är det universumet. Dieter är en tysk pojke som efter att under andra världskriget ha sett sin hemby bombas av brittiska flygplan blir besatt av att flyga. Han emigrerar till USA vid 18 års ålder, jobbar sig upp i flottan och blir färdig bombpilot lagom tills Vietnam kriget blommar ut. Under en av sina bombräder över Laos blir hans plan nerskjutet och han blir tillfångatagen av Nordvietnamesiska gerillan. Där torteras han och förs till ett fångläger. Till slut lyckas han fly och blir under dramatiska omständigheter räddad.

Detta är hela filmen. Det är en makalös historia, men det är Dieter som är hela behållningen. Han var nog lite galen innan han blev tillfångatagen, men nu, efter tiden hos Viet Cong är han i mina ögon helt kokobello. Fast helt öppen med det. Som ett barn. Kanske är det därför han och Herzog verkar komma så bra överens. Återigen är det en besatthet de delar, Dieter av att flyga. Herzog av att göra filmer?

Herzog lyckas övertala Dieter att upprepa sin fruktansvärda erfarenhet. De hyr in thailändare som får binda Dieter och släpa honom genom djungeln. Det är otroligt att han lyckas få Dieter att ställa upp, återigen tror jag det är Herzogs naivitet som gör det möjligt. Varför inte spela upp alting igen, tänker han, det borde vara det bästa sättet att berätta historien? Ja verkligen.

Känslan av att befinna sig i Dieters skadade uppfattningsvärld, det är den som griper tag. Många filmare hittar spännande karaktärer, men de flesta förmår inte kommunicera mer än sin egen förtjusning. Nio av tio tevedokumentärer faller på detta. Många misslyckas också för att de inte använder tillräckligt bra teknik, för dåligt foto eller ljud, taskig musik, ljudläggning eller postproduktion. Känslan av kvalité är tyvärr inte att underskatta, det är därför myten om att ”alla kan göra film nu när tekniken finns” är så grym. Det är mycket svårare att få in närvaro och nerv i lågbudgetfilmer än i miljonbudgetproduktioner. Tyvärr!

Men det går såklart utan pengar också. Många små faktorer gör att närhet blir närvaro. Ett försök att skildra en karaktär som misslyckas leder till minskad närvaro, det vill säga att man som tittare känner distans. Om historien drivs av karaktärer snarare än historier är man förlorad som filmskapare om man misslyckas. Det är ett högriskspel att göra film! Såklart. Varje misslyckande är ett steg bakåt, man står aldrig stilla. Det är så lätt att etablera fel känsla, sen är allt kört.

Det är alla dessa faktorer tillsammans som skiljer en bra film från en dålig. Och Herzog lyckas nästan alltid göra bra filmer. Han har gjort ett 40-50 tal, jag har bara sett några få, så det är väl iochförsig rimligt att anta att han gjorde några dåliga i början.

Nu har han en säkerhet som gör hans filmer underbara, man lotsas av hans säkra brutna stämma in i en värld man vill stanna kvar i, tillsammans med honom är man trygg. Trots att han är galen. Eller kanske just därför.

Förra året gjorde Herzog en spelfilm av Dieters historia i ”Rescue Dawn” med Christian Bale i rollen som Dieter. Jag återkommer när jag sett den, det är ett extremt intressant läge när en filmare gör spelfilm av en dokumentär!


Dieter Dengler, ur ”Little Dieter Needs to Fly”, 1997.
Wikipedia-sidan om filmen finns här.
Ladda ner filmen här.

Mer tjat om pojkar och män: en slags filmrecension

Ännu en film i feberdimmorna.Jag vet inte varför jag inte kollat in Paranoid Park tidigare, men kanske var det en känsla av att jag inte var redo.

Det är en ovanligt vacker film. Merparten är filmad i slowmotion, till och med läppsynken offras för estetiken, och det är väldigt snyggt allting. Tempot är så långsamt försiktigt men ändå tydligt, inte trevande. Jag såg ”Before the Devil Knows you’re dead” för några dar sen, den var bra tyckte jag då – men när jag jämför med Paranoid Park förstår jag att den var skitdålig. Trots Ethan Hawk och Philip Seymour Hoffman!

Jag läser några recensioner, de hänger upp sig på att filmen handlar om ungdomen. Men jag håller inte med. Jag tycker den handlar om pojkar och män. Jag tycker det är läskigt hur få kritiker som vågar ha ett genusperspektiv på sin kritik (trots att dom är kvinnor). Kanske är dom rädda för att bli stämplade som tjatiga. För det blir man ju om man har ett genusperspektiv på världen: tjatig. Och vem vill läsa tjat? (Du tydligen.)

Huvudpersonen Alex är ett mirakel av underspel. Det är inte ofta man ser en huvudroll spelas ner så. Det är väl lite av van Sants signum iofs: att låta karaktärerna komma till liv genom deras avsaknad av känslouttryck, smärtsamt långa närbilder på vackra ansikten. Men här tycker jag det blir frustrerande. Jag kan inte bestämma mig för om jag blir arg på filmen, på van Sant, eller på verkligheten. För det är ju så, att många pojkar är känslomässigt avstängda, precis som vuxna män. Att de har svårt att formulera sin vilja. Alex har en relation med cheer leader bruden som vill ha sex med honom. Han ligger som en döing och låter sig bli påsatt. Sen gör han slut men säger ingenting, han bara står där med samma ansiktsuttryck han har HELA filmen, ett lakoniskt face som skulle få vilket pokerproffs som helst att dregla av avund.

Det är så sorgligt. Jag tror jag blir förbannad för jag tycker nog att van Sant glorifierar denna manliga skada, detta meningslösa leende. Han exploaterar den manliga känsloproblematiken, och alla ropar hurra vad fint!

Men som sagt, det kanske inte alls är så van Sant menade, han kanske tvärtom ville få oss att känna som jag också känner: fan vad fucked up det är, en pojke som bara har ett uttryck, han vågar inte annat.