Etikett: Anarkism

Black Petrograd 1999

Reportage från St Petersburg 1999, publicerad i Arbetaren

Hösten 1917 utspelade sig en av världshistoriens mest betydelsefulla revolutioner i Ryssland, och det var på gatorna och torgen i Petrograd det hände. 87 år senare åker jag till St Petersburg och anarkistfestivalen Svart Petrograd. Aktivister och anarkister från hela Ryssland ska samlas, tillsammans med utländska inbjudna anarkister, för att i tre dagar utföra aktioner och demonstrationer, diskutera erfarenheter och framtiden och framför allt knyta kontakter.

Anarkismen var förbjuden och i stort sett utrotad under sovjettiden. Men 1989, när perestrojkan började mjuka upp det annars benhårda systemet, samlades för första gången sedan Kropotkins begravning 1921 anarkister till formandet av KAS, anarko-syndikalistiska federationen. De svarta fanorna fick återigen synas på gatorna. Arbetaren var närvarande under just det mötet för 14 år sedan och skrev att det var trevande men förväntansfyllda diskussioner om framtiden. 

Anarkistfestivalen arrangerades av PLA, Petersburg Anarchist League och Punk Revival, två grupper från St Petersburg tillsammans med Autonomous Actions Moskvagrupp. PLA är som många andra anarkistorganisationer en salig blandning av anarkister, aktivister, antifascister, punkare och diverse korsningar av alla de fyra. Autonomous Action är ett senare inslag i ryska a-rörelsen, men nätverket har redan spridits till mer än tjugo städer och gruppen i Moskva har under de senaste året utfört ett tiotal aktioner. Förutom sin tidning Avtonom arbetar de just nu med projekt riktade till papperslösa arbetare och en website med listor över riktigt fula arbetsgivare och sätt man kan hämnas på dem. Ofta samarbetar AA med andra grupper, som till exempel ekoaktivisterna Rainbow Keepers.

Det är Aleksei, en av AAs medlemmar från Moskva, som på grund av sitt internationella arbete och goda engelska blir min guide under festivalen. ”How is Hannele and Mattias Fuchs nowadays, and do you happen to have a new issue of Brand with you?”, frågar han när han möter mig vid flygplatsen och avslöjar raskt sina kontakter med svenska a-rörelsen. Aleksei skriver regelbundet för engelskspråkiga Abolishing the Border from Below, en Berlinbaserad tidning för nyheter om östeuropeisk aktivism och anarkism, en strålande källa till information och inspiration om östeuropa.

Till minnet av revolutionen

Den 7 november är en grå dag, som många andra under denna årstid i St Petersburg. St Petersburg Anarchist League har av kommunistpartiet, som är den största vänsterorganisationen i Ryssland, fått tillstånd att delta i det allmänna demonstrationståget för firandet av revolutionen. För bara tio år sedan demonstrerade miljoner ryssar denna dag som fortfarande är helgdag, men idag uppskattar jag antalet till ca två tusen. De flesta av dem tillhör KPRF, Ryska federationens kommunistparti. Ett sextiotal av demonstranterna kommer från det ytterst obehagliga NBP, nationalbolsjevikerna. Dom kallas också nazbols, ett ord där den ogenerat öppna fascistiska sidan av deras partiprogram kommer fram bättre. Deras fanor och armbindlar som bara en nyfödd kan låta bli att associera till nazismen. 

De svarta och rödsvarta fanorna visar vägen genom folkmassan till anarkisterna. Vi är ca 100 stycken, och när vi sjasas upp på trottoaren bredvid nationalbolsjevikerna är stämningen spänd, vid tidigare möten har det blivit slagsmål grupperna emellan. En man går omkring och skriver ner vad som står på anarkististbanderollerna där den största säger: ”DÖD åt stat och kapital”. Plötsligt formar ryska specialstyrkorna Omon en tät cirkel kring anarkisterna. Samma procedur över hela världen, tänker jag trött medan en stor polis i pälshatt petar mig i mellangärdet med batongen. Historierna om vad som kan hända om man blir tagen till polisstationen rusar genom min hjärna, men också Alekseis tankar om att ”ryska poliser i alla fall beter sig som människor, till skillnad från de svenska robotsnutarna”.

Kommunisterna och nationalbolsjevikerna tågar iväg och lämnar oss kvar, uppenbarligen, eller kanske tack och lov, finns det ingen större solidaritet mellan grupperna. Ögonblickligen dyker en armé av fyrtiotalet rengöringsmaskiner upp och formerade som ett V sopar de gatan efter folkmassorna som av gammal vana. Jag ser framför mig hur det kan ha sett ut för tio år sedan med miljoner människor på denna plats; då fyllde maskinerna en funktion, men nu ser det mest löjligt ut. 

Efter ett tag bestämmer sig Omon för att vi inte får demonstrera överhuvudtaget i år, varför vet ingen riktigt, kanske var det slagorden mot fascismen. Någon säger att de kommer börja stoppa in oss i bussar, men efter ett tag släpper dom ut oss med villkoret att vi går raka vägen hem. 

Nationalistbolsjevik – ej nice

Istället fattas ett beslut om att vi ska ta oss till målet för demonstrationen vi just missat, det stora torget utanför Vinterpalatset. Så börjar en rask promenad längs St Petersburgs gator, ibland med en polisbuss rullandes bredvid. Folk stannar upp och tittar när de ser de svart-röda fanorna och banderollerna. I närheten av torget dyker polislinjerna upp framför oss, och jag och de andra utlänningarna blir ivägskickade från demonstrationen tillsammans med pengar, megafoner och annat av värde. ”Det är lätt att bli av med saker när man blir tagen till stationen”, säger Aleksei. På håll ser vi hur den lilla gruppen anarkister återigen omringas. Det gigantiska torget, där själva revolutionen en gång utspelade sig, är inringat av stängsel, och därinne står nu kommunisterna ensamma. Något hände på vägen som gjorde att nationalbolsjevikerna inte blev insläppta av polisen. 

Varför vill anarkisterna dit, till fascisterna, de gamla gubbarna och tanterna som vill ha kommunismen tillbaka? Senare på dagen frågar jag några av de som demonstrerat. ”Det är en fråga om att bli accepterade, att vi får ta plats. Och att hylla minnet av revolutionen”. Men många säger att de hellre vill ordna en egen, helt fristående demonstration nästa år. 

Till slut blir anarkisterna bortkörda från platsen utanför Vinterpalatset. Det blev ingen demonstration i år. Aleksei är glad att allt gick bra, att inte polisen började slå folk, men besviken över hur lätt de böjde sig för polisens vilja. ”Många som kom har inte demonstrerat förut, de är rädda och vet inte hur man beter sig. Kanske kommer de planera sina aktioner annorlunda efter det här”, säger han och fortsätter. ”Det här är anledningen till att Autonomous Action inte tror på lagliga demonstrationer”.

Utsikter och insikter

En av kvällarna under festivalen sitter jag med Aleksei, Vlad och Utka på en restaurang och pratar. Vlad och Utka har lång historia inom ryska a-rörelsen, och Vlad skiner upp när jag visar klippen från Arbetaren 1989. ”Där är jag, med det stora skägget”, säger han och pekar. Sedan dess, då Vlad var en av de drivande inom Obschina, en av de första anarkiströrelserna i Ryssland, har mycket hänt. Vlad pekar på bilderna och berättar. ”Han längst fram blev nationalbolsjevik, och han där blev politiker och sitter i Duman nu, och dom där vet jag inte var dom tog vägen”. Av alla som var med gissar Vlad att två finns kvar inom rörelsen.

Vlad visar en av de många tidningar han gör, Volja, vilket på ryska betyder både frihet och vilja. Det är rysslands äldsta anarkisttidning som hittills utkommit i 21 nummer. Vlad och Utka var inbjudna som ryska delegater till  European Social Forum i London men tycker forumet var uselt, ”överallt fanns Workers Partys representanter och propaganda”. Det alternativa mötet var desto bättre tycker dom bägge och menar att de stora sociala forumen måste bli mindre hierarkiska och mer radikala om de ska fungera. ”Nu är det mest snack”, säger Utka.  Dessutom behandlades östeuropiska teman väldigt underligt, berättar hon. ”Seminariet om Rysslands krig mot Tjetjenien slogs plötsligt ihop med Afghanistanseminariet, som om den geografiska närheten skulle betyda att situationerna har likheter”. 

Utka och Vlad är några av de som startat och driver Indymedia i Ryssland. Filmen med klipp från aktioner i Ryssland som visades på anarkistfestivalens filmkväll är deras andra film, och den tredje, som handlar om HIV-smittade som förvägras mediciner i strid med lagen, spelas in just nu i St Petersburg. 

Det finns mycket att göra för anarkisterna i Ryssland, och redan i vår ordnas en ny anarkistfestival, denna gång i Moskva.

Svante Tidholm

Den bångstyriga gatukonsten

Idag skriver jag på Aftonbladets kultursida om Klara Lidén, gatukonst och konst. Här är en längre text om samma ämne.

I förra veckan började den första stora auktionen i Norden någonsin av gatukonst. ”And Chaos Came” kallas auktionen i annonser och på en nattklubb i Slakthusområdet kan man se ett urval av verken hängda. Det är den danska auktionsfirman Lauritz som ligger bakom. Nu råkar alla verk (utom ett) vara konst – och inte gatukonst. Däremot har många av de representerade konstnärerna rötterna i gatukonst/graffiti-världen.

Man hör ju på namnet att konsten ska ha nåt med gatan att göra för att kallas gatukonst, eller hur? Undantaget är – var eftersom auktionen nu är stoppad – ett verk som tillskrevs superkonstnären Banksy, en spraymålad råtta kallad ”Rat with headphones”, ursprungligen målad på en gatuskylt i Berlin, som någon alltså stulit och försöker sälja.


Interaction av AKAY

Det viktiga när det gäller gatukonst är alltså sammanhanget. Miljön. Omgivningarna och hur verket förhåller sig till dem. Gatukonst har en förmåga att berätta en historia om en plats och om konstnärerna, och den berättelsen är riktad till alla oss som ser verket, och eftersom gatukonst sker i offentlig miljö är det alltså alla vi som ser, försöker förstå, tolkar.

Jag minns de enorma målningarna på Stockholms tak som någon gjorde kring 2001, det fantastiska med dom var platserna. Hur kom dom dit? Vad använde dom för material? Tankarna börjar vandra. Det storslagna i utförandet öppnar upp för tankar man inte annars skulle ha. En annan fantastisk Stockholmsbaserad gatukonstnär är KlisterPeter, ingen kan ha missat hans rådjur uppklistrade i tusental på gatuskyltar i hela Stockholm. De sattes upp för mer än tio år sen nu, fortfarande sitter dom flesta kvar. Här finns en del av verket i omfattningen; energin som ligger bakom arbetet med att trycka, skära ut och klistra upp sådana enorma mängder klistermärken. En signifikant detalj med gatukonsten är också såklart att de är levande; de åldras, slits och märks av gatan och dess innevånare. Med rådjuren blev detta extra tydligt, på många av dem har någon sprayat på solglasögon, en vidareutveckling och förlängning av den ursprungliga idén.


KlisterPeters rådjur.

För mig är det viktiga med gatukonsten att någon gjort den i en miljö där verket inte går att kontrollera. Det är att ge något, skänka uppmärksamhet till en plats som ingen tidigare uppmärksammat på samma sätt. Det skapar nya perspektiv på platser man aldrig skulle ha sett, uppmuntrar till handling. Eftersom gatukonsten också sker utan tillstånd, är den i sig en uppmaning till brott; på så sätt är den i mina ögon anarkistisk i ordets rätta innebörd. Det är att ta makten i egna händer, visa kärlek utan att ta hänsyn till regler. Det är anarkism eftersom det också lämnar öppet för vidare handling, den som inte tycker om gatukonsten kan ta bort den, vilket också ofta sker. Eller göra sin egen gatukonst. Det är för det mesta inte destruktivitet, även om konst ibland kräver lite förstörelse. Men oftast handlar det om motsatsen; någon ser en glömd plats, en detalj som går att bygga vidare på, en förändring, rörelse framåt. Det finns också en kvalitativ parameter; ett gatukonstverk som är tillräckligt bra genomfört VILL ingen ta bort, det skiner av sin egen kraft, ingen sanerare i världen vill förstöra det.


Oakoak, bilden lånad från Streetart Utopia
Jag känner starkt emot att flytta gatukonsten från gatan in i privata gallerier och hem. Det strider mot gatukonstens själ och natur. Utan sammanhang och dynamisk relation till de normer, lagar och regler som styr omgivningarna är konsten död, meningslös. Den är nedvärderad till en persons smak och tycke, och förhåller sig bara till andra verk i en artificiell konstvärld där konstens underliga statusregler gäller.

Historien om Banksys förvandling från politisk gatukonstnär till konstvärldens guldgosse är som en saga. Hans verk säljs för miljoner på auktioner världen över. Den trekantiga gatuskylt någon stulit från en gata i Tyskland värderas som sagt till 120 000 kr, trots att den inte med säkerhet är gjord av Banksy. Som med många andra gatukonstnärer har hans stil plagierats och vidareutvecklats, helt i den anda som råder bland gatukonstnärer och graffitikonstnärer. Råttmotivet finns att ladda hem från nätet, färdig att printa och malla. Banksy själv skriver på sin hemsida att han tycker det är helt okej, så länge man inte försöker tjäna pengar på det. Det ironiska är med just Lauritz s k Banksy-verk är att motivet på skylten är hans alter ego, den skitiga råttan med penseln i hand, skadedjuret redo att infektera. Istället blev råttan ett konstverk, redo att profiteras på. För att motverka just denna exploatering av sin gatukonst inrättade Banksy för några år sedan ett Pest Control Office, en tjänst dit folk kan vända sig för att få äkthetsintyg på Banksy-verk. Men gatukonsten vägrar han verifiera som gjord av honom själv, i ett uttalande citerat av en engelsk tidning 2008 säger han ”For the sake of keeping all street art where it belongs I’d encourage people not to buy anything by anybody unless it was created for sale in the first place.”

Om gatuskylten i Lauritz auktion säger Pest Control Office i ett email till mig att ”The work in the images provided is not by the artist known as Banksy. Stencils such as these are commonly available on sites such as eBay

.“ Det tog Lauritz tre dagar att utreda detta innan de till slut avbröt just denna auktion.


En Banksy eller inte en Banksy? Antagligen inte. Men kanske.

Enligt Lauritz skulle Banksys spraymålade råtta, om den hade fått äkthetsintyget, vara värd det femdubbla. Över en halv miljon svenska kronor alltså. Istället försökte de sälja en skylt som vem som helst kan ha målat; det högsta budet var 64 000 kr. Pengarna skulle ha gått till den som stulit skylten från gatan. Istället blev det inga pengar alls, och ägaren lär få stora svårigheter att få det sålt i framtiden. Jag kan inte låta bli att känna mig skadeglad över att det gick att stoppa denna exploatering. Förhoppningsvis saktar det ner just den sortens fula försök till kommersiell förflyttning av gatans konstverk. Kvar i den storslagna gatukonst-satsningen återstår nu inte ett enda verk från gatan. Vad ska man dra för slutsatser av det? Att gatukonsten inte är mogen för finrummen? Eller ännu bättre: att gatukonsten helt enkelt

inte passar in i finrummen? Jag vill gärna hoppas på det sistnämnda.

Banksy har själv ägnat mycken möda åt att diskutera detta på det mest fantastiska sätt i sin film ”Exit through the gift shop”, filmen där gatukonstens lekfulla energi skildras, men också dess död, där den från början så oskuldsfulle action-entusiasten Thierry Guetta blir den supersamplande storsäljaren, gatukonstätarmonstret Mr. Brainwash. Allt iscensatt av Banksy själv för att belysa problemet med konstens fåfänga idioti och självupptagenhet. Jag tror han vill säga, på sitt sätt, att gatukonsten riskerar att döda den energi den kommer ifrån.

För att återvända till Stockholms gator och de tusentals rådjur klisterPeter klistrade upp för många år sedan. Vad är en gatuskylt med det motivet värt? Antagligen inte mycket, det stora antalet devalverar värdet på varje enskilt exemplar. Det faktum att Peter klistrade upp så många rådjur på baksidan av gatuskyltar, uppmärksammade så många platser, gör alltså hans konst paradoxalt nog värdelös i konstvärlden. Helheten blir ogripbar för de kommersiella krafterna, staden blir ett konstverk.

Auktionsfirman Lauritz gjorde i sin marknadsföring stort nummer av att just KlisterPeter skulle ha verk med i auktionen. I slutändan visade det sig vara en miss; deras konstexpert trodde att signaturen Kid Pele, som gjort en box med screentryck tillsammans med AKAY, var KlisterPeter. Men Kid Pele är en helt annan person, om det nu är viktigt vem som är vem. Jag tror man kan säga så här: det är viktigt vem som är vem när någon försöker tjäna pengar på namnet. Och speciellt viktigt när man tillskriver någon verk som inte är hennes/hans. På gatan är det inte lika viktigt, där är konsten tvungen att stå för sig själv. Dessutom är upphovsman/kvinna inte något som går att säkerställa.

En underlig konsekvens av upphöjningen från konst till Konst är att exklusivitet blir väldigt viktigt. Gatukonsten är både icke-exklusiv och exklusiv i den mening att den inte går att reproducera, den är ofta platsbyggd, fastgjuten. Detta faktum utnyttjar också Banksy i sina målningar på Israels vidriga folkrättsvidriga mur kring delar av Palestinska Västbanken, där han gjort ett flertal mycket politiska verk, alla omöjliga att sälja eller ens på grund av sitt värde ta bort.

I Stockholm genomförde Barsky Brothers det vansinniga projektet Traffic Island – en ursvensk miniatyrvärld mitt i en av Sveriges mest trafikerade motorvägar (ett projekt som föregick trenden med rondellhundar som inte alltid haft lika bra

verkshöjd tror jag man kallar det). Traffic Island var så väl genomfört att ingen rörde det på flera år, till och med stadens tjänstemän skrev kärleksbrev om det fina lilla huset. I slutändan valde konstnärerna själva att slå sönder det verk de lagt hundratals timmar på att skapa.

Och samtidigt som jag skriver detta, slipar någon en bultsax, en annan skissar på nattens målning eller skruvar på nån konstig grej som ska hängas upp, förhoppningsvis på en vägg eller gata nära dig. Gatukonsten är inte bara intressant, den uppmanar också till handling – om den handlingen må så vara att ta bort gatukonsten! – och eftersom verket är levande, flyktigt, omöjligt att låsa in, ta för eget bruk eller sälja, tycker jag ett citat av en av stans äldsta gatukonstnärer, AKAY, avslutar denna text bäst: ”The beauty is the act”. Skönheten är handlingen, inte verket.

För att hålla koll på vad som händer, rekommenderar jag Street Art Utopia och Gatukonst.se.

 

Kulturpedagog from mudlevel on Vimeo.

Dagens disclaimer: jag missunnar inga konstnärer, oavsett om de är gatukonstnärer eller ej, att sälja sin konst och försöka leva på sitt arbete. Jag älskar bara den konst som får folk att känna sig inspirerade och maktfulla, och tyvärr är konstvärlden ofta ett hinder för just de känslorna.