Etikett: Barn

Min kropp vill ha dig, själv vågar jag inte
säga vad jag vill

”Min kropp vill ha dig, tjejen.” Tusentals pojkar sjunger denna strof just nu på förskolor och skolor. Han är ju så gullig Eric Saade. Tack och lov är texten på engelska, så de små barnen förstår ingenting. För i denna lilla mening ruvar en av manlighetens djupaste problem. Det är nämligen inte JAG som vill ha dig, det är min kropp. Det är något inom mig, som inte är den du pratar med nu, den du har en relation med. Det är min kropp som skriker ut denna vilja. Själv vill jag ingenting.

Jag har ett förslag. Som kanske kan hjälpa män (och kvinnor) lite. Det är ett trist förslag, för det kommer kanske få allt att stanna upp lite. Det handlar om att ta ansvar för sin vilja. Det finns nämligen inget mer tabu för män när det kommer till relationer än att vilja något och ta ansvar för det.

Därför föreslår jag just det: hädanefter ska män formulera sin vilja så här:
Jag vill… xxx … därför att jag behöver… yyy.

Byt ut xxx mot det du vill och yyy mot varför. Istället för att säga: Min kropp vill ha dig, till vilket man bara kan svara ”jaha, men min kropp vill inte ha dig”, eller kanske ”låt mig få kontakt med min kropp, så ska vi se vad den säger”, får vi ett samtal:
– Jag vill ha sex med dig därför att jag behöver vara nära dig.
– Varför?

Och vidare:
– För att jag tycker vi är så långt ifrån varandra.
– Jaha. Varför är vi långt ifrån varandra?

Eller:
– För att jag är rädd att du inte älskar mig och då känner jag mig ensam och rädd.
– För att jag är rädd att du tycker jag är tjock och gammal och då blir jag rädd att du aldrig mer kommer älska min kropp.
– För att jag är så trött på att vi bara umgås med barnen och städar och bygger och fixar och saknar det där som vi hade som inte är vardag.

Där kan samtalet börja – mellan två likvärdiga parter som uttrycker sina behov, berättar om sina liv och problem. Vilka nya möjligheter för relationen!! Det kräver såklart att man har lite kontakt med sina känslor. Men det är väl ett relevant krav på någon man ska ha en nära relation till.

Den frånvarande ansvarstagande viljan är alltid förödande för relationer. Jag tror det gäller framförallt män, för många män har på grund av detta stora problem att bygga varaktiga nära relationer. Ju äldre män blir, desto färre nära vänner. Istället är det fruar och partners som får ta hand om och vårda det sociala behovet, ofta är det till och med så att kvinnorna för männens talan utåt gentemot vänner, familj och släkt. Som om inte det vore illa nog har många män har en väldigt ful ovana att ta ut bitterheten över detta sociala misslyckande på kvinnorna de är beroende av.

Jag tror mäns rädsla för att aktivt vilja något bottnar i en rädsla för att framstå som svag. För det är ju det värsta en man kan vara. Och man blottar sig aldrig så mycket som när man vill ha något från en annan människa. När hörde du senast en man säga till en annan man:

”Jag vill att vi ska vara nära vänner. Jag tycker om att ha dig omkring mig. Jag tycker du är så rolig och spännande. Jag behöver ha dig i mitt liv, för annars känner jag mig ensam och det är det värsta jag vet.”

Män förlitar sig istället på slumpen, upphöjer den till magi; relationer som dör gör det för att de inte var starka nog, typ. Men så funkar det ju inte i verkligheten. Man måste lägga energi och tid på en relation om den ska bli stark.

Jag tänker på Kamratpostens undersökning från 2008, där bara 5,4 % av de tillfrågade barnen sa att de går till sin pappa om de är ledsna. Beror det på att papporna inte visat att de vill lyssna på sina barn? ”Jag vill lyssna på dig, för jag behöver din kärlek. Jag vill att du litar på att jag kommer finnas här för dig när du är ledsen.”

Följdfrågorna leder såklart till djupare och viktigare frågor. Varför är det viktigt att finnas för sitt barn? Varför är det extra viktigt om man är pappa? (Facit: för att annars kommer ditt barn inte vilja vända sig till dig när hon/han är äldre, och du kommer känna dig utanför och dålig och inte tro att du är viktig. Det är också viktigt att ditt barn ser att män är kapabla att lyssna och finnas där på riktigt, för det kommer påverka deras syn på män och deras krav på sig själva och andra män… osv…)

(För att ingen ska anklaga mig för att vara en supertrist partydödare vill jag säga att det såklart är skönt och viktigt att hänge sig, släppa sitt medvetna jag och låta kroppar mötas. Men det finns ett problem i hur manlig och kvinnlig sexualitet romantiseras och upphöjs till något ”naturligt” som inte har med resten av relationen att göra. Men det är ämne för en eller ett gäng andra texter.)

Nu börjar 364 mansdagar, låt oss göra något av dom

Det sägs ju att alla dagar utom kvinnodagen är mäns dagar. Det håller jag inte med om. De övriga 364 dagarna är inte mina dagar i alla fall, trots att jag är man. Det kanske är någon annan mans dag? Kanske de tråkiga jävla männens dagar, dom där som varenda dag i sina liv inte vill prata ett skit om vad manlighet är eller vad vi män gör här i världen överhuvudtaget.

Vi män skulle verkligen behöva en dag vi med när vi reflekterade över manlighetens problem och möjligheter. En dag späckad med debatter, seminarier och möten där manligheten i Sverige och världen stod i fokus. Kvinnor är helt enkelt så jävla mycket bättre än oss män på att formulera strategier för att utveckla sin gemenskap och position i samhället. Feminismen har ju åstadkommit underverk för kvinnor de senaste säg, tvåhundra åren medan vi män i värsta fall kämpat emot eller i bästa fall stått bredvid och slagit ner blicken med nån slags förvirrad skam i bakhuvet. Ja det finns mycket att säga om det samspelet. Men det tänker jag inte gå in på nu.

Nej, det positiva med det här skitläget är att vi män kan titta noga på vad kvinnor gör och ta efter, eller varför inte bara planka rakt av! Så kände jag när jag läste journalisten Christina Lindströms fantastiska kravlista för att förbättra mammors situation (som bara finns på Facebook just nu, hoppas det publiceras någonstans så att jag kan länka till det här). Därför presenterar jag här en lista över några krav för att göra pappors liv lättare och bättre. Fyll gärna på i kommentarerna nedan. Tack Christina och alla andra coola kvinnor för all inspiration!

– 10 graviddagar för pappan
 Alla blivande pappor ska ha möjligheten att vara lediga 10 dagar under graviditetens sista månad, antingen för att bättre kunna förbereda sig för förlossningen (ensam eller tillsammans med den gravida kvinnan) eller för att ytterligare kunna avlasta den gravida kvinnan.

– Tidigt barnbidrag
 Barnbidraget borde börja betalas ut tre månader före beräknat förlossningsdatum, då många stora utgifter dyker upp. (Plankad rakt av)

– Garanterad plats på sjukhus för pappor
 Många nyblivna mammor och pappor skickas hem inom ett dygn. Alla mammor och pappor – oavsett om det uppstått komplikationer – bör ges möjlighet att stanna på sjukhuset 72 timmar. Som det är nu finns det sällan plats för pappor att stanna på sjukhuset. Det borde vara självklart att den nyblivna pappan ska kunna stanna om han och kvinnan vill det.

– Satsa på mansgrupper
 Blivande pappor bör i större utsträckning erbjudas mansgrupper för att tillsammans förbereda sig på föräldraskapet och papparollen. Män behöver få stöd och hjälp i att bryta sina isoleringsmönster. Dessa stödgrupper bör fortsätta erbjudas även efter barnets födelse.

– 40 obligatoriska pappadagar
 Nyblivna pappor bör och ska stanna hemma med sina nyfödda barn och nyblivna mammor de första månaderna. De behövs hemma.

– Höjt golv för föräldrapengen
 Miniminivån för föräldrapeng måste ligga över socialbidragsnormen. Nyblivna pappor ska inte tvingas arbeta långa arbetsdagar för att försörja sig och familj under den tid när de behövs hemma allra mest.

– 6 timmars arbetsdag
 Med 6 timmars arbetsdag skulle pappor kunna vara med sina barn och partners mer och slippa gå ner i lön under småbarnsåren. Dessutom skulle båda föräldrarna ha tid att hämta och lämna på dagis. Det skulle dessutom öka möjligheterna för jämlikare arbetsfördelning mellan mamman och pappan.

– Obligatorisk delad föräldraledighet
 Pappor ska tvingas ta ut sin föräldraledighet (utan att mammors antal dagar minskar). Det är det allra bästa sättet att skapa jämlikhet i relationen mellan mamman och pappan genom att män får ökad förståelse för kvinnors situation och hemarbete. Det ökar chanserna för män att skapa bättre relationer till sina barn. Det tvingar arbetsgivare och andra män att öka sin förståelse för föräldrarollen vilket också leder till insikter om kvinnors situation på arbetsmarknaden och i hemarbetet.

(Ordet pappa kan bytas ut mot partner, dvs den i en barnskapande relation som inte är gravid. Ja sånt här generaliserande har ju en tendens att förstärka könsroller, jag är medveten om det. Men jag tror ändå det är bättre att börja i den ändan och sen göra det mer komplext, än att vara akademiskt korrekt på en gång).

Tankar och råd om outhärdliga barnskrik

Det finns inget som gör folk så stressade och oroliga som barnskrik. Ju yngre unge, desto större reaktion från vuxna. Gör nåt! Vad som helst! Stoppa in en napp, ett bröst, ett finger, skaka, vagga, vyscha, buffa, sjung, gå omkring med underliga steg som John Cleese gjorde i den där Monty Python sketchen – metoderna för att hindra skriken är oändliga. Så. Barnskrik är ett problem att ta på allvar. Socialstyrelsen har till och med gjort en folder om det, med ett enda tydligt syfte: att stoppa skakningarna som ibland leder till allvarliga skador på hjärnan, eller till med ännu värre.

Alla som haft en bebis vet hur skriken äter sig in till det allra innersta. Det skaver inuti en av skrikandet. Det är inte underligt om man blir desperat. Men samtidigt vet vi ju att ett litet barn inte har något annat sätt att uttrycka sig på. För barnmorskorna är det första skriket en välsignelse, en uppvisning i livskraft och faktiskt kommer skriket före det allra första andetaget.

Jag har en bebis som är en månad gammal. Nästan varje kväll vill hon skrika, ofta en eller två timmar, ibland mer. Hon kan inte prata, hon kan knappt göra några språkliknande ljud förutom ett underligt hoande ibland som en liten uggla. När hon är på bra humör och någon aktivt lyssnar formar hon munnen som om hon skulle säga något, men det kommer ingenting. Jag antar att hon tränar sig på att prata. Men skriken däremot, är starka, enormt starka, och tydliga.

Hon ammar, sen vilar hon, sen skriker hon ett tag, sen vilar hon sig innan hon vill skrika igen. Så brukar det hålla på nästan varenda kväll.

Vi vuxna skriker ju nästan aldrig förutom när vi gjort illa oss eller ser en bra match typ. För oss är det förknippat med stor smärta att skrika. Det är ett rop på hjälp – ge mig uppmärksamhet! Vi undrar vad som är fel, går igenom listorna i huvet: har hon ätit, har hon ont? Om jag vet att hon ätit sig mätt, försöker jag låta henne skrika. Det är mitt jobb som man, och det passar mig bra eftersom jag inte kan erbjuda någon mjölk. Jag finns där för henne och ger henne min uppmärksamhet i den mån jag orkar. För det är krävande att lyssna på skrik, även om jag vet att de inte betyder att något är fel. Det är väl hennes sätt att bearbeta att hon växer några centimeter och ökar sin kroppsvikt mer än fem procent varje vecka. Snacka om växtvärk! Eller också är det omställningen från livet i livmodern som hon vill klaga på. Det kan också vara så enkelt att det är det enda sätt hon har att kommunicera på. Hon är totalt utlämnad till mig, har ingen kontroll över något, inte ens sin egen kropp. Som att hon säger: ”Hjälp, vad gör jag här?”. En ganska berättigad fråga för en bebis skulle jag vilja påstå.

Alla bebisar verkar göra så här (men inte alla föräldrar pratar om det!), men trots det verkar det finnas väldigt lite förståelse för skriken. Det vanligaste sättet att bemöta skriken är just att försöka dämpa dom. Oftast är det mammorna som får sitta kvällarna igenom med brösten redo, trots att bebisen spottar ut och kräks. Inget kan vara ett tydligare tecken på mättnad än en spya. Ett vanligt sätt att förklara skriken på är att kalla det kolik. Vårdguiden slår fast: ”Kolik är när ett spädbarn, som i övrigt är friskt, skriker i minst tre timmar mer än tre dagar i veckan utan synbar förklaring.” I nästa stycke säger man att ”hos de allra flesta barn med symtom på kolik hittar man ingen synlig orsak.” Ingen orsak!? Vårdguiden som faktagranskas av flera läkare säger alltså rakt ut att de inte kan förklara vad kolik är – på sin infosida om kolik…

”Är hon snäll”, brukar folk fråga när man fått en bebis. Det betyder alltså ”är hon jobbig?”. Ja hon är snäll. Hon verkar inte medvetet vara ute efter att skada mig. Så jag antar att hon är snäll. Men hon verkar vilja skrika, och det är jobbigt, det verkar till och med Vårdguiden hålla med om: ”för många familjer är den här tiden mycket ansträngande och man kan behöva hjälp av föräldrar, syskon och vänner.” Det är fint att dom skriver så. Men jag tycker ändå det finns en förvirring kring barnskriken – de ska tystas. Såsom depressioner ska medicineras bort. Ja det verkar kanske som en konstig koppling, men jag tycker det finns sådana tendenser i samhället av att allt ska va så jävla bra hela tiden. Om man mår dåligt ska man ta nya tag, om man är nere ska man upp och hoppa, om man skriker ska man suga på nåt. Men tänk om bebisarna behöver skrika, tänk om det är det som är normalt.

Mina tre barn har fått skrika så mycket jag orkat lyssna på dem, ofta ett par eller fler timmar varje kväll, och de har inte varit sjuka eller haft smärtor. Tvärtom är det ofta så att de när de fått skrika så mycket de vill, verkar lättade, glada och söker kontakt, pratar och tittar väldigt uppmärksamt på saker. Ett par timmar skrik brukar också vara väldigt bra för den efterkommande nattsömnen. Jag märker stor skillnad på de nätter när jag inte orkar låta henne skrika, då vaknar hon oftare och kanske vill skrika mitt i natten – hemska öde.

Jag tror det är väldigt viktigt att inge barnet en känsla av trygghet när man låter de skrika. Det brukar jag göra genom att hela tiden försöka få och behålla ögonkontakt och påminna om att allt är väl genom säga ”ja” och helt enkelt visa lugn. Om man inte klarar av att ge barnet den känslan av trygghet ska man inte ens försöka, för den osäkerheten känner barn väldigt starkt, och det gör dom osäkra och i förlängningen kan det bli väldigt fel. Det måste kommuniceras tydligt även till en två veckors bebis att de gör allt rätt och att man är på deras sida. Ju äldre dom blir desto mer tar dom åt sig av sådana signaler. Om dom vill sparka med benen och kämpa med hela kroppen kan man ligga nära i en säng bredvid varandra, då kan man hålla en stadig hand på magen och när barnet har skrikpauser prata lugnande och uppmuntrande.

Om man tycker det är jobbigt att lyssna har jag ett par råd. Man kan ställa en klocka på fem eller tio minuter, och efter det ta en paus, gå en sväng med barnet i famnen eller byta av med någon annan vuxen. Man kan om själva ljudvolymen är ett problem använda öronproppar. Det kanske låter som ett cyniskt råd, men det gör det hela lättare om det handlar om timmar av lyssnande.

För oss pappor är det här ett väldigt bra och effektivt sätt att skapa starka band med våra barn även om dom ammar och har det fysiska bandet till sina mammor. Det påminner oss om vår oumbärlighet och förmåga till medkänsla. Tyvärr kan man inte förvänta sig nån större tacksamhet från någon för sitt jobb, men sånt är livet för ammande mammor (och andra småbarnsföräldar) också. Försök hitta nån förstående vän som varit i samma sits som kan lyssna på dig när du beklagar dig, för det är inte alltid självklart att relationen till mamman håller för den sortens krav i hårda bebistider.

Det var det jag ville säga om barnskrik.

Som ett slags test på er känsla för barnskrik får ni här lyssna på min unge när hon är igång.

(Sen finns det såklart de fall när barnen faktiskt har smärtor av magknip eller sår i rumpan eller nåt annat, men sånt märker man efter ett tag om man är observant, dessutom har ju barnen ännu större anledning att skrika i sådana fall!).

En annan manlighet betyder en annan värld

Publicerad i Arbetaren Zenit nr 9/2010

Det är hundra år sedan den internationella kvinnodagen instiftades och jag tänker: är det männens dagar, de andra 364? Knappast. Det är förlorade dagar.

I tusentals år har kvinnor kämpat för rättigheter och handlingsutrymme och den kampen är långt från över. Kvinnornas fiender har alltid varit männen. Där en kvinna inte får frihet, är det en man som står i vägen, som snor pengarna och privilegierna. Det är männen som vinner tid och kraft i hem och familj, där kvinnor gör majoriteten av arbetet. Det är männen som får mer lön när kvinnorna får mindre och det är män som fysiskt förgriper sig på och förnedrar kvinnor för att bearbeta egna trauman.

Så att männen bör stå som måltavla för en feministisk rörelse är naturligt. Men feminismen frågar sig sällan varför män gör som de gör. Det är förståeligt. Det borde ju vara vi män som utforskar varför vi upprätthåller det orättvisa samhällssystem vi lever i.

Istället försvarar vi oss, slår ifrån oss när anklagelserna kommer: ”Det är inte jag som är dålig, det är han där”, eller ”det är männen från det där landet, inte vi”. Vi låter det inte bara ske, utan är alla bärande delar av systemet, i hemmen, på arbetsplatserna, överallt. Så oändligt många försuttna chanser att förändra.

Men, jag vill ändå framhärda, män föds inte med ideér om att exploatera kvinnor. Små pojkar vill bara älska och bli älskade, precis som alla människor. Det som sedan sker, som gör oss till agenter för det massiva kvinnoförtrycket, är en tragedi. Anledningen till att vi klarar av att behandla kvinnor, andra män och oss själva så dåligt, är den känslomässiga avtrubbning vi alla går igenom där vi förhärdas och lär oss agera istället för att känna efter.

Män och kvinnor ställs mot varandra, när vi borde vi stå sida vid sida som de bröder och systrar vi är. Vi exploateras av samma fiende, som gör allt för att splittra oss, för ett enda mål: mer makt och stålars i egen ficka. Det är ingen ”dålig man”som uppfunnit kapitalismen, det är resultatet av tusenåriga förtryckarstrukturer som föder sig själva, lockar några av oss med löfte om mer rikedomar.

Utan oss män skulle den globala kapitalismen falla. Jag menar inte att det finns något heligt i ”kvinnan” som står över normer och mönster, utan att det finns något i den rådande manligheten som är en förutsättning för att de förtryckande strukturena bibehålls. En annan manlighet skulle också betyda en annan värld.

Vi män har mycket att lära av kvinnornas långa kamp, ett storslaget och utdraget krig på alla nivåer av samhället samtidigt. Det är lätt att börja, gör det idag; ta dig tid, lyssna på en kvinna nära dig, låt henne berätta om sin kamp. Lyssna på en man nära dig, fråga om hans liv, hans problem. Berätta om dina egna, var ärlig. Våga stanna där, i det svåra, där det är på riktigt, det är där vi måste börja. Sen tar vi resten.

Män: sätt er ner och njut

Det står två tysta män bakom mig på stranden, och de har stått där i mer än en timma. De gör ingenting. De pratar inte med varandra. Själv ligger jag på en handduk och försöker läsa en bok. Men deras närvaro gör mig så obekväm, jag kan inte slappna av.

Våra barn går på samma simskola. Det är juni i Sverige, vi är vid en liten camping vid en kall älv. En timma varje dag i en vecka. Det har uppenbarligen fallit på dessa fäders lott att åka till stranden med ungarna. Undrar vad mammorna gör, jobbar? Städar? Vilar?

Papporna verkar synnerligen ovana vid denna föräldrasituation. Det ser ut som de lider där de står och kisar mot solen i kortärmade skjortor, färgglada shorts med bleka ben och rejäla sandaler. Det är arbetarkroppar, kantiga och lite inbundna. Inte som min stockholmsbaserade medelklasslekamen, med tatueringar skrikandes saker rakt ut.

Jag känner ingen här. Men jag ligger och läser och försöker göra det bästa av situationen. Min dotter är också färsking på den här stranden, så hon trakasserar mig hela tiden istället för att lyssna på fjortisarna som i sina små push up bikinisar tappert försöker leda simskolan. Men de där karlarna, stressar mig något enormt. Dom får mig att vilja resa mig också.

Jag ligger och tänker på vad det är att vara man. Att inte kunna släppa efter ens så mycket att man kan sätta sig och njuta av solen den där timman varje dag. Att stå och stirra en timma i sträck, som ett jävla offer, värdelös för alla inklusive en själv. Men också att lära sig att ta ansvar för sina barn, att följa dem till simskolan, hur obekvämt det än är.

Manligheten lär oss att vi män har rätt, att vi har makt. Men den lär oss också att vi inte är värda något. Dessa två män förkroppsligade denna konflikt där de stod på stranden medans deras barn lekte i vattnet: de stod, för att behålla kontrollen, för att visa sin makt. Men de stod också för att de kände sig obekväma i situationen, och för att de inte upplevde att de förtjänade att sitta ner.

Vibrationerna i denna konlikt fick även min kropp att darra av obehag där jag låg. Manligheten är nämligen något alla vi män ovillkorligen hör inom oss, och vi skapar som kollektiv tillsammans den manlighet vi vill leva i.

Det tog mig mer än ett halvår att förstå allt som pågick den där förmiddagen vid stranden.

Idag är det kvinnodagen, och vi kan alla glädjas med de kvinnor som just nu tar gator och nätter tillbaka. Deras kamp har gynnat oss män så mycket.

Vi män skulle kunna börja vår kamp med några enkla saker: att lära oss släppa på makten och kontrollen över oss själva och vår omgivning. Och att börja njuta av livet, av att leva.

Tillsammans kan vi öppna manligheten, mot varandra och våra nära, även när vi är i en obekväm situation. Vi kan sätta oss ner i solen. Vi är värda det. Även på kvinnornas dag.

Ledsna barn väljer hellre ingen än sin egen pappa

Jag läser i Aftonbladet om en undersökning KamratPosten gjort bland sina läsare. 6000 flickor och barn i åldrarna 8-14 år har svarat. Frågan till barnen var: ”Vem pratar du med när du är ledsen?”. Svaret är så deppigt att man vill gräva en grop åt sig själv och hoppa ner. De allra flesta svarade mamma, och sen kom ”nån annan”, efter det ”ingen alls”. Och sist av allt – papporna. Fler barn pratar hellre med ingen än med sina pappor.

Barn är världens framtid. Vi ger dom inte mycket till hopp om manligheten.

Jag tycker det är svårt att närma mig min dotter. Hon är så arg. Jag försöker lyssna, men oftast vill hon mest spöa mig. Det kanske inte är så dumt i och för sig. Jag vet att det handlar om hur mycket tid och uppmärksamhet jag ger henne. Ju mer jag ger, desto mer får jag tillbaka. I perioder kan vi vara riktigt nära. Ibland känns det som jag inte känner henne alls, när jag mår dåligt själv eller försvinner in i jobb eller nåt.

Jag vet att det är ett hårt jobb att vara närvarande förälder. Det är bara att jobba på. Det finns inte mycket annat att göra.

Dramaturgi i kapitalismens händer är alltid meningslös

Att hitta bra barnfilmer till en fem-sexåring är som att försöka få Mona Sahlin att förstå hur mycket hon gör bort sig när hon skapar en allians med miljöpartiet. Döfött. Meningslöst.

Det finns några få filmer som är tillräckligt bra, en del till och med sevärda, men det är lätt att räkna upp dom: Shrek-filmerna, gamla Astrid Lindgren-rullar, Ice Age 1-2, Kirikou 1-2, Hayao Miyazaki filmerna om Kiki och Totoro, Madagaskar och en del andra animerade Pixar- och Dreamworks-filmer. Sen är det stopp.

De senaste dagarna har varit fyllda av besvikelser över usel barnkultur. Ett bamsenummer där Brummelisa blir bortrövad av en stor desperat svartmuskig man. Vad ger det små flickor för bild av män generellt, och svartmuskiga män speciellt? Och en usel film om FISKAR där könsrollerna är så stereotypa att Göran Hägglund framstår som radikal: en stor läskig hajMAN ska röva bort en liten rosa fisk… Innan dess har huvudrollens fiskkaraktär redan i öppningsscenen förlorat sina föräldrar till ett nät.

Kapitalismen exploaterar människans svagheter på de mest vidriga sätt. Den pumpar barnen fulla med bottenlösa hål av rädsla: för att dö, för att inte bli älskad (men enbart av någon av det andra könet OBS), för att förlora sina föräldrar etc etc. Kapitalismen åstadkommer detta genom att tvinga på för små barn fantasilösa och övertydliga historier med så billiga poänger att man vill drunkna i en kissljummen plaskdamm.

När dessa konstruerade känslor väl är inskruvade i våra barn gör den globala mediaindustrin high-fives hela vägen till banken, för då är kan samma dramaturgiska grepp köras genom våra skallar om och om och om igen. Det är så tråkigt att jag vill dö när jag ser min dotter böna och be om att få se en film om en liten pojke som slåss med en stor svart man för att få gifta sig med ett meningslöst offer till (rosa spetig) flicka.

Det finns INGET i den historien som är relevant för hennes liv. Det finns INGET i den historien som hjälper henne att förstå hur hon ska hantera världen omkring henne. Den filmens existens är ENBART nyttig för kapitalismen. Och vi BETALAR DESSUTOM för att trycka i våra barn den skiten!?

Enligt teorin om den fria marknaden ska kunderna själv efterfråga det som har kvalité och konkurrensen ska sanera bort skiten. Men hur ska det gå till när kundernas förmåga att välja är förstörd redan vid tre års ålder?

Kiki
Häxan Kiki kicks ass. Ur Kiki’s Expressbud

Barnreklam – en kvinnoangelägenhet

Snacka om kränkning – jag öppnar delar av min flickväns post! Hur kan jag? Jo det ska jag berätta.

All reklam riktad till föräldrar adresseras till mammorna. Så när bebisen fyller sex månader rasar det in blöjor, barnmatsreklam och annat krafs – allt till mamman i familjen. Så förstärks könsrollerna i vardagen: papporna får veta att de inte är tillförlitliga konsumenter, och mammorna får veta att det är deras ansvar att se till att barnen är mätta och belåtna.

Så därför står jag i hallen och sliter upp min flickväns post. För att kasta den. (Utom blöjorna förstås dom använder jag.)

Barnen och Skiten del 1

Det är inget teparty att vara genusmedveten vänster-småbarnsförälder. Som nån slags förtrupp i ett gerillakrig i svårgenomtränglig djungel måste man vakta på världen innan den når fram till ungarna.

Exempel på när man misslyckats: när man kommer hem, och på mattan innanför dörren ligger ett färgglatt paket från McDonalds som dottern genast packar upp och börjar leka med. Och det visar sig att hon vet att företaget som skickat skiten heter McDonalds, trots att jag är en Max-anhängare. Så, påminnelse till mig själv: låt aldrig barnen gå in i lägenheten utan att jag själv kontrollerat posten först. ”Vänta här ute ett tag, hörni, jag ropar när ni kan komma in.”

Och allt det hårda jobb man gör som inte märks. Jag försöker numer i möjligaste mån byta ut könet på figurerna i alla barnböcker jag läser. De starka krigiska soldaterna i skapelsemyterna jag läste igår blev starka krigiska kvinnor och den undersköna kvinnan som behövde väckas ur en förtrollning blev en underskön man. Om inte bilderna förstör helt brukar min dotter köpa mina omläsningar utan att ifrågasätta. Och jag tror faktiskt det blir mycket mer intressanta historier – rakt av. Dessutom blir det uthärdligt, ja till och med roligt för mig själv.

Hostnätter

Jag är Världens Tålmodigaste Pappa. Tredje natten i rad jag vårdar min hostande dotter. Hon är så trött. Men hon kan inte sova. Jag ligger bredvid henne på soffan i vardagsrummet (så att A och B ska få sova i sovrummet). Hon hostar och hostar, hela hennes kropp skakar. Stackars. Och stackars mig, kör in öronpropparna långt in, sätter på mig hörselskydd utanpå. Men ändå hör jag hennes lidande, inga hörselskydd i världen kan få mig att inte höra. Till slut somnar jag ändå, och när det blir morgon har jag varit upp fyra fem gånger och hämtat vatten, kokat honungsvatten, följt med henne till toa, gett henne placebo-piller och satt henne upp mot kuddarna.

Det underligaste är att någon gång där under natten så börjar jag tycka om det. Det känns som att vi är på resa någonstans, det känns mysigt att ligga i soffan istället för sängen. Jag tittar ner på henne där hon ligger och suger på tummen och vet att det jag gör nu, det är det viktigaste i världen för mig just nu.