Det är det här med alla dödade i Gaza. Att det är så många barn som dör. Och kvinnor. Det finns någon slags idé om att det skulle vara roligare att dö för att man är man. Jag tror inte på det. Jag tror att offret, det mänskliga, är lika stort. Att i dödsögonblicket, är vi alla lika.
Den här idén om att det inte gör nåt om män dör understödjer allt skitsnack om att män ska klara sig själva, att män inte kan skapa relationer. Jag tror den har sitt ursprung i någon gammal antik tanke om att kvinnorna och barnen representerar framtiden medan männen är utbytbara kroppar, spermadonatorer. En man är en människa, en levande varelse som vill leva, som vill älska. Inte döda. Eller dö.
Hur ska vi kunna kämpa för en ny manlighet när vi tillåter oss att dödas utan att någon bryr sig utan bara ser de döda kvinnorna och barnen?