Jag tänker på döden. Jag har inte gjort det på väldigt länge. När jag var fem förstod att jag mina föräldrar skulle dö. Jag minns det som ett av mina starkaste minnen från barndomen. Nu tänker jag på min femåriga dotter L som frågar så mycket. Jag vill att hon aldrig ska fråga om jag ska dö eller när. Jag vill aldrig behöva säga att jag kommer dö före henne.
För några år sen var jag redo att dö. Jag tänkte att jag skulle uppgå i nån slags kosmos. Nu vill jag aldrig dö. Och ännu värre, jag har börjat oroa mig för att mina barn ska dö. Jag vill inte ens tänka på det. Jag vill inte ens tänka på att tänka på det.