Vad jag gör nuförtiden

Sedan jag började med internet för typ 18 år sen (jo, jag är så gammal faktiskt) har jag trummat in i folk: tänker du inte uppdatera, använd inte en plattform som är gjord för uppdateringar. Som en blogg. Som den här. Som jag inte uppdaterar. Typ någonsin.

Nu beror det på att jag jobbar med ett tv-program på Utbildningsradion. Som programledare och producent. Det handlar om mediekritik för ungdomar, och programmen ska sändas någon gång våren 2013.

Det känns som det blir väldigt bra TV-program… Det var inte meningen att jag skulle vara programledare, men så blev det.  Kom tillbaka hit nån gång innan årsskiftet 2013 så kan jag nog berätta exakt när dom sänds.

Interview with… me

Here’s an interview about my latest documentary film ”Like a Pascha” I think turned out really good, made in english by Anna Holz for Emma, a german feminist magazine. You can read it in german here. I think it covers a lot of issues regarding feminism, men and sex I wanted to communicate with the film but not really succeeded with…

As you can imagine, the bare fact that a man, and moreover, a Swedish man, makes a critical documentary about a German brothel is interesting for us as a German feminist medium in many ways, raising questions about our country´s approach to prostitution, about male gender roles, the Swedish system, which functions as a role model for European feminists in general etc….

I am very interested in what got you to Pascha, which individual reasons you had, to go there, how you, as a male subject, could or can cope with your co-males in places like these…so, if you want to, feel free to add more personal stories, opinions or experiences. I, however, didn’t want to ask you anything too personal and therefore have put those kinds of questions in brackets. I hope that´s ok with you.

That´s enough introduction for now, here are my questions:

Not only accessing, but also filming the people and business at Pascha, Europe’s biggest brothel, is a difficult and tricky thing to do. You obviously managed to win their trust. Do you think a female director could have approached them in the same open way, without difficulties? Could you have made this documentary if you were a woman?

No, never. To start with, women are not allowed at Pascha unless they are either selling sex or doing other work there. And men, well, men can do as they want, but all women at the brothel of course saw me a as a potential customer. Often they would be pissed off at me when they realized I didn’t want to spend any money. But, as a man I could move and interact freely with both women working at Pascha and men going there to buy sex. A woman would not have been able to walk around the brothel freely. Also, I tried to use myself as a confused man at the brothel, I didn’t go there as a stone cold journalist looking for truth. I was looking for something deeper, harder to get to, where I needed to be honest about myself.

In an interview with Jason Whyte you said, when you first got to pasha you were “in chock”. There is a scene in the documentary where you have trouble going back into the rooms, watching what is going on in there. How did you cope with it, did you develop a strategy eventually, to bear being there? Or did it never stop being a struggle for you?

It was quite a chock to come there the first time, to realize the magnitude of the place. You have to understand that prostitution is illegal in Sweden, a very rare phenomena to actually witness if you are not a cop or something. So here I come, a Swedish feminist man, to this eleven-story building, walking hallways of hundreds of women, it was overwhelming.

But after spending some time at the brothel (I was there to and from for more than three years, always staying at the brothel), the things that first was chocking more and more became normal. This place is a like a world on it’s own, a total universe in many ways separated from the rest of the world. It’s because of what happens there – it’s not normal at all outside of the house, so there is a special bond between the people in this world who share this experience, sometimes even between the buyers and the women selling.

And of course the atmosphere in the house because of the odd mix of women from all over the world doing this extremely demanding intense work really got to me and the other in the film team. I think it resembles what happens in prisons and other isolated places where people organize around a very special cultural and ethic value system. Hanging out in the staff casino at night listening to the women’s stories was surreal.

So in a way it was not so hard being at Pascha, except for the gang bang situations, the hard part was leaving the place, realizing that what you’ve experienced and been in. I have one memory of going in a taxi to the airport in Cologne after spending some days at the brothel without going leaving the house one single time, and I was convinced all of the women at the airport were prostitutes. And calling home to my partner from the brothel was always something I tried to avoid; the perspective was just too much.

But regarding the gang bang parties, this was the only time I was allowed to film actual sex. And the men coming to these “parties” where often nervous and on their toes, while the women try so hard to get them to relax, the whole situation is super strange for me as a bystander. Also, having a camera in these moments make people act weird, some try to hide, others want to perform. And me, I try to act normal, but afterwards I can see I’m not normal…

(It seemed to me as if you were looking for something at Pascha, something that maybe wasn’t even to be found. The documentation left me wondering why you were trying so hard to find the deeper reason, the better motivation to buy sex – I got the impression that the men´s simple shallowness and brutality was hard for you to bear, being a man yourself – so that you simply HAD to know there was more to it.)

I will try to answer this below!

In an interview with Dirk Sonniksen you said: “I would say that going to this place for me was challenging some of my worst nightmares of manhood (…) I wanted to go there and challenge my own sort of hopelessness, for this subject.”  –  What did you mean here, could you elaborate this?

I feel really hopeless when I think about men and what we do to women, each other and the world! Manhood is dark subject because we men are doing so much bad. And a brothel is such a flagship for, on one hand, the privileges and possibilities men have and on the other hand the exposed and so totally unfair situation the women are in. So I was thinking, if I find something good in these men, well, maybe then things are maybe not so hopeless.

I was trying to get answers to these questions: how come men can treat other people so bad? What’s driving them? Asking these questions was for me, a way not to buy into the myth about men, that we are uncontrollable, dangerous animals, bombs waiting to go off, but instead sensitive humans, products of culture and society.

I mean, men are born good, as all humans. We want to be loved and love. Then things happen. One of the things that stand out when I think about men’s problems is sex. It seem to be so utterly important for many men to get sex. And since most of us live in a patriarchy men are often really bad at not getting what we want.

I don’t believe men are so obsessed by sex is because men have a different sex lust than women. I don’t believe we are born with some special need for sex, nor do I believe we have a stronger urge to reproduce. I don’t deny the fact that our different physical characteristics give us different experiences during our lives. But for me, there seem to be a connection between men’s emotional abilities and sex. Because we often use sex as drug to give us a feeling of well-being when we maybe need to do some emotional work on a situation or relation in our lives. Sex is a reward when things are going well, a comfort when things are bad, excitement when life is boring, an escape when you can’t handle reality.

Many women at Pascha told me that their customers actually didn’t want to have sex, just talk, relax and sometimes even cry! This came as a surprise to me since the conversations in the hallways often were formal and technical, the women stating their program, what kind of services they do and don’t do…

So, this made me think, what if the whole sex thing is part of play, pretty much how young men are supposed to treat women, like sex toys… What if what happens in the room is actually that men are buying attention? They are buying energy and time, a woman’s time, when she is supposed to listen, smile, be tender and caring – besides her sexual skills that is. Sounds pretty much like some kind of love to me, don’t you think, very much alike the relations between men and women we normally see in perfectly normal relationships also here in Sweden.

Robert Jensen, American journalist, professor and recent co-founder of an antiporn blog created by men for men ( alleged in one of his articles[1]:

Let’s stop trying to be men. Let’s struggle to be human beings.”

Is that a statement that you can relate to as well?


Yes, very much, this is a strategy where we men should treat much of what we see as manly as constructions we don’t really need. I can relate to that idea. But I do think we need to be realistic – I am a man, and I will be one for the rest of my life, and more men (as we see men) will come, so let’s try to create a manhood to be proud of. And if this in the end means that the whole idea of a man is unnecessary, I’m open for that.


(Apart from being male yourself, did you have other personal reasons, maybe based on your own experiences and biography, to be interested in the male gender role and the power dynamics between the genders?)

See my other answers.

How did the pasha-experience affect your opinion about the sex business?

I don’t like what’s going on at Pascha and in Germany in whole regarding the sex business. I don’t think any woman should need to give emotional or physical attention to a man for money, it’s just below our dignity. And I don’t think any man should pay to be close to someone, it’s not worthy us. I’m not against sex, sex is great, but I think we should all strive for equal sexual relations where everybody involved are there because they want to, and there is no asymmetrical power relations between the parties involved.

I can’t say this view on sex business changed after staying at Pascha. What became clearer to me was the fact that the people in this industry are not bad people – they are just part of a bad system. I think I knew it even before going to Pascha, but it was sometimes hard to realize that I actually liked some of the men I met there, I expected them to be less sympathetic. It was a good reminder things are seldom as easy as we would like them to be…

I got the impression that the manager of Pascha was offended when you asked him if he could imagine selling his body for money, or being forced to do so.  Do men apply double standards when it comes to the sex business? – Why?

I think that without the double standards men wouldn’t be able to cope with how buying sex affects the prostitutes. It’s part of the male myth to just shut down our empathic ability and act – something most of us men are well trained at. So, for the boss of Pascha to think about how it would be for him to sell sex, it was too much, it was a moment where the double standards we hold up collapsed.


The punters in your movie didn’t seem to show empathy or reflection on what they were doing – from your experiences, would you agree that the German law, by legalizing prostitution, encourages men to feel entitled to buy sex?

Yes. I got the feeling that buying sex was not a big thing for the men coming to Pascha. Everybody knows what it is, where it is, knows the brand and what it means. It is all very normalized in Cologne, and I think this brings a lot of customers there.

Contrariwise: did the Swedish model of illegalizing the purchase of sex raise moral awareness and empathy for sex workers and improve their situation?

Yes, I think so. The law has gotten some criticize because it’s somewhat ideological – it sends a signal about what we think is right and wrong, but most people seem to appreciate this, because it makes it easy to talk about a complicated phenomena: parents can tell their kids that this is something bad, something we don’t do etc. In Sweden the sex workers are really marginalized and not very visible at all in media and society. There is a sex workers organization, but I get the feeling they are often used as an alibi by extreme liberals who want to tear down the laws on buying sex because it threatens individual rights.

Your documentary has been shown to the members of the Swedish government.[2] How did they respond? What was the discussion afterwards like?

Sex is hard to talk about, like, how to start, from what perspective. The film give people a lot of ways in to this djungle of . A lot of people get stiff and say all the politically correct stuff. Some people are brave and see how this is a more complex issue, especially if we really want to reach the buyers – which also in Sweden are all kinds of men from all of society.

I have read recent articles, saying that more and more people in Sweden nowadays disagree with the Illegalization of buying sex, saying it didn´t improve the situation of prostitutes – is that your impression of the atmosphere in Sweden nowadays, too? (I suspect the German newspapers to be a little partisan on that matter.)

This is not true. There is a strong consensus in Sweden supporting the illegalization of buying sex, especially from authorities, NGOs, feminists and politicians. And as I said before, the few voices that say otherwise are often hijacked by extreme liberals. From what I can see, women’s organizations in Sweden in general don’t focus very much on sex workers. If this is because the problem is so small or because they prefer the subject to be small I can’t say.

What are your upcoming projects?[3] Will you continue being involved with issues of gender? Or do you need a rest for now?

I work a lot with “Like a Pascha”, travelling around Sweden doing screenings and debates on manhood and sex. It’s fantastic, I love meeting the viewers, the film is a great start for discussions. Also, the film will be released in the US this winter, very exciting.

I’ve also started doing research and interviews for a new film, which in some ways have a lot in common with “Like a Pascha”; it’s about a non functioning physical appearance of a social phenomena we’ve all agreed is the only solution to a problem. And men play the main role.

Are you still in touch with Sonia? Do you know what happened to her?

Yes, I still have contact with her. She moved to Spain, started studying as a dentist nurse, but carried on selling sex as a way to finance her studies.

Did she and the others ever get to see the movie? Did you hear anything from “pasha” ever since?

Sonia saw the film before it was finalized, it was important to get her approval. As for the men, I wasn’t as nice… I have a dream organizing a screening at Pascha for the women and staff, but I don’t think I’m brave enough to make it happen.



Additional thoughts, that I would kindly ask you to comment:

What I liked very much about your documentary was the very forceful illustration of what Luhmann calls “Kontingenz”:  the brothel tried to create an atmosphere of normality, pretending that there simply was no alternative to the existence of the sex business – or the alternative maybe being men, raping women in the streets.

But this coherency was broken.

We saw a man who was not at all convinced, and probably not accidentally a Swedish one. Thus the viewer experiences a world that is, what it is, but not necessarily. It could be different. Your being an outsider at this place was the link to a possibility of an “outside”. That is an almost utopian thought and I don’t know whether you had that idea in mind – ? – The ending, however, where Sonia sits on the roof of Pascha, urging a little bug to fly off, hints to a way of escape.

In my opinion, your documentary – I can´t possibly know whether this was intended – thus makes a strong argument in the whole gender debate: proposing that the cultural and social environment is crucial to why prostitution exists – and how it can possibly be diminished.


Anna Holz, for Emma

In german here.

report 3

report 3  – thousands of bats and a good screening

solen försvann väl över natten, antar jag, men den ska komma fram under dagen. men nu, i diset, har temperaturen hoppat ner till 13-14 grader. jag sitter på ett Jo’s Coffee, ett kafe på South Congress, södra sidan floden och äter frukost. Huvudvärk och ont i kroppen, för jag kunde inte sova mer än fem timmar i natt, gick och la mig för sent, kunde inte sova längre på morgonen. nån slags jetlag-grej antar jag, för mygod vad jag är trött.

låt mig beskriva platsen. south congress är en av huvudgatorna i Austin, så den är bred, det är väl i och för sig alla gator i austin om man jämför med stockholm, men här är det tre filer i varje riktning. men här uppe är det inte så mycket trafik. gatan är kantad av affärer och hus, ett eller två våningar. i just det här området, som många säger är det trevligaste i austin, är det mycket träd och små parker, tvärgatorna är lummiga små villaområden med gamla trähus, väldigt vackert och speciellt. precis här i backen ligger också två gamla hotell, som tyvärr var fullbokade över sxsw festivalen, där jag väldigt gärna hade bott istället för det tråkiga businesshotellet jag har rum i nere i downtown. visst, det är fantastisk utsikt över sjätte gatan där alla klubbarna ligger, och närheten till allt är lite bra, men ändå, det här området har så mycket mer känsla.


Jo’s Coffee

dom stora svarta vackra fåglarna som kallas blackbirds sjunger på det där osannolikt höga lite bubbliga skrikande sättet. det sitter minst fem sex stycken i trädet ovanför mig. när jag först kom hit trodde jag att det var nåt ljud taxibilarna gjorde för att visa sin närvaro, men det är fåglar, väldigt högljudda sådana. på bordet framför mig står resterna av min frukost, jag åt nåt som är vanligt här och kallas migas, en frukosttaco med omellet, grönsaker och ost. Och en kaffe och en juice. Jag vet att det här är lite tjatigt, men det här med amerikanskt kaffe, det är så konstigt, det är ju inte kaffe som vi känner det, men ändå så gott! jag dricker liksom två stora muggar varje gång.



tack vare ip-telefoni kan jag ringa till svensk lokaltaxa från USA, det är fantastiskt. så jag ringde hem till familjen, och blev helt överrumplad av att bella tre år svarade. hon sa att hon ville komma till mig, kanske imorgon? nej, jag är så långt borta, man måste åka flygplan i en hel dag för att komma hit. men jag kan åka flygplan också, sa hon. sen ville hon inte prata mer, hon blev för ledsen. jag med, började gråta, den kärlek jag känner till henne, så stark. men ändå, att kunna ringa och prata utan att det är nån stor grej gör liksom resandet så mycket enklare, avdramatiserat.

igår var en bra dag. på morgonen gav jag en intervju till två filmnördar som bara ääääälskade min film, ”definetely the best film in the festival”. det är alltid lite overkligt när någon har tänkt så mycket på något man gjort. men det jag vet och kan om män och manlighet verkar onekligen vara ganska nytt för många amerikaner. dom sitter med stora ögon och hummar och nickar, lyssnar noga. på eftermiddagen träffade jag marknadschefen för bolaget som ska distribuera min film i USA, ett bolag som jobbar mest mot digitala plattformar, det vill säga iTunes, Netflix och andra websiter som säljer och hyr ut film online. Dom har också video-on-demand kanaler som når många miljoner amerikaner, och tror stenhårt på min film. enligt dom funkar inte allt via dessa kanaler, det måste finnas något som får filmen att sticka ut, och med min film är det såklart sex. det är såklart därför det här bolaget är så peppade på att sälja filmen i USA. borde jag vara irriterad över det, den lättåtkomligt kommersiella aspekten av min film? nja, kanske. men jag gjorde inte filmen för att den skulle vara spektakulär, om det blir en bieffekt så, okej med mig. jag är ganska säker på att min kritik av manligheten och framförallt prostitution kommer fram, även till amerikaner. det är det jag hört från dom som sett den. dom som kommer ladda hem den i tron att de ska få se snaskiga sexscener kommer antagligen bli rätt besvikna.

en timma innan visningen av min film hoppade jag upp på min trotjänare ”cykel” och trampade på cykelvägen längs floden ut mot biografen. solen höll precis på att gå ner, det var varmt och fint. under en motorvägsbro stod massor med folk och tittade mot himlen. vad kollar ni efter?, frågade jag några snubbar. jo, precis när solen går ner flyger en massa fladdermöss ut från sina hålor i brokonstruktionen ut för att fånga insekter under natten, sa dom. well, bäst att jag stannar, tänkte jag. några minuter senare började fladdermössen pipa och sen kom dom, tusen och åter tusentals, myllrande ur sprickor och hyllor. dom formade stora moln på himlen som steg och försvann söderut mot träskmarker där det finns gott om mat. det var en fantastisk syn.


jag fortsatte bort mot cykelbron över floden, och mitt därute på bron hade några lokala punks ordnat en spelning. en snubbe öste på ett leksaksinstrument med egna samplingar medan en annan sjöng. tjugo tretti punkare stod och drack öl och dansade med. jag såg sista låten som slutade med att publiken slet sönder sångarens kläder, i love punks.


där bron tog slut hade hundratals blackbirds samlats i träden. ljudet var öronbedövande, massivt. dom är så fina fåglar, liknar nästan exakt den stora svartkråkan jag har tatuerad på min högra överarm och axel. jag stod där länge och bara lyssnade, lycklig över att vara där, lycklig över att ha hyrt den där cykeln som fört mig dit, det optimala sättet att närma sig världen på.

Alamo Drafthouse

visningen av min film var på biografen som jag kollade in i förrgår, alamo drafthouse, en fantastisk entuasiastdriven biograf med fem salonger. grejen med den här biografen är att dom serverar mat i salongen. framför varje stolsrad finns en bänk. när man satt sig i salongen kommer en råsnäll servitör/servitris och tar beställningar. dom serverar typ 40 olika sorters öl, sallader, pizza, burgare, mex-käk och mackor, vällagat och gott. personalen har liksom hittat nåt sätt att röra sig på i salongen så att dom inte stör visningen, så svaret på den uppenbara frågan om huruvida det inte blir en sämre bioupplevelse på grund av matserveringen är: nej. tvärtom, så jävla soft att sitta och äta och dricka öl och kolla på film. det löser också ett av de stora problemen med att gå på bio jag alltid har i sverige – ska man äta före eller efter? före är det för tidigt, efter är det för sent. ofta slutar det med att jag skiter i bio helt. det var kul att se min film i den miljön, publiken skrattade mycket och verkade hänga med i filmen.

efteråt var det frågestund, i stort sett samma frågor som alla har, hur det funkar på bordellen, hur lagstiftningen ser ut, hur kvinnorna mår, vad männen är ute efter och så vidare. det är alltid lika skönt att kunna lägga ut texten, filmen funkar så bra som frågeställare, det blir så lätt och roligt att diskutera efteråt. tyvärr så kunde vi inte prata så länge för nån annan film skulle visas i samma salong, men ute i foajen fortsatte jag prata med folk i nästan en timme. massor med folk kom fram och ville skaka hand och tacka för en fin film. ett gäng med tjejer ville prata länge om hur relationerna mellan män och kvinnor på bordellen kan kopplas till män och kvinnor har det i vardagen. alltså i stort sett samma frågor och diskussioner som uppstått i sverige efter visningar. vilket förvånade mig lite, möjligen var publiken mer förvånad och överrumplad av mina tankar här än i sverige där många har mer färdiga resonemang.

en äldre man kom fram och frågade om jag kände till att den nordkoreanska diktatorn Kim Il Jong på åttiotalet var så peppad på blondiner att han importerade sexarbetare från sverige. ”du måste hitta dom kvinnorna och göra en film om hela grejen”, tyckte han. ”det är ett scoop”. well, har nån hört talas om det här? kontakta mig. låter som en intressant historia att berätta.

efter visningen kände jag mig så glad, det var så skönt att det var över och hade gått bra. jag cyklade långsamt tillbaka in till downtown och alla klubbarna och stack till ett ställe som heter mohawks patio där några bra band skulle spela under kvällen. med mitt platinum badge kunde jag gå förbi den tvåhundra meter långa kön. jag ville också dit för att träffa en svensk tv-personlighet som råkar vara här i austin för att göra intervjuer med musiker och band för hans musikblogg. jag hade inte träffat honom tidigare men visste att han skulle vara här så jag tog kontakt med honom för några veckor sen för att se om vi kunde ses. när jag kom stod han böjd över en laptop, mitt inne i en text. jag satte mig i soffan med en öl och slappnade utav som man brukar säga. efter ett tag var hans blogginlägg postat och vi började prata. det kändes skönt att träffa en svensk, och vi fick genast bra kontakt.

på scenen spelade först holy fuck! från canada, fyra snubbar som gör ösig psykedelisk indie, trummor, bas och två synthar, väldigt bra. jag trodde jag hade läst fel i programmet men sen klev NZA från Wu Tang Clan upp och gjorde det mest oengagerade framträdande jag nånsin sett på en scen. med ena handen i fickan stod han packad, uttråkad och/eller stenad och mumlade sina rhymes. vid ett tillfälle kom hans manager fram och bad honom ta undan mobilen – snubben stog och messade under sin spelning… på sedvanligt vidrigt maner drog han och hans två kompisar till slut upp en ung tjej på scen som dom juckade lite mot innan DJn mitt i en låt avslutade den sämsta spelning jag sett på länge. det sista jag såg var hur snubbarna och deras manager strollade iväg på gatan med tjejen mellan sig, vidrigt. ingen på den smockfulla gatan verkade bry sig om dom när dom gick, ett gäng föredettingar på väg till hotellet.

sist på scen vid ett-tiden var the xx, ett gift par på gitarr och bas och en elektro-trummis. dom spelade fin och sorglig pop med ett eget väldigt luftigt sound men jag var så trött att jag inte orkade lyssna ordentligt. istället sa jag hejdå till tv-mannen, tackade för en trevlig afton och rullade långsamt hem genom vattenfestival-myllret till hotellet.

i nästa rapport:
en vila under ett träd, svensk hiphop och lite mer.


Tankar om von Triers kvinnohat och Antichrist

Angående Katarina Wennstam och Maria Svelands kritik av Lars von Triers ”Antichrist” i DN och Maaret Koskinens replik i samma tidning.

Lars von Triers ”Antichrist” var vidrig. Men jag gick från biografen med en känsla av underlig lycka. Filmen blottlade något som sällan lyckas fångas: hur våra könsroller ger oss vitt skilda sätt att hantera kriser.

Jag ser den inte alls som ett uttryck för kvinnohat. Jag ser en film om en man som agerar utifrån det vi lärt oss som män: med avstängda känslor använder han all sin kraft för att rationellt hjälpa sin livskamrat ur en kris. Jag ser en kvinna som går in i sin sorg med hela sin själ, hennes könsroll ger henne utrymme att göra det. Men någonstans på vägen tappar hon kontrollen över sig själv – vilket på sätt och vis är helt normalt med tanke på den situation hon befinner sig i.

Krissituationer är intressanta då de visar oss människor blottade utan det där lagret av medvetande vi alltid skyddar oss med i vanliga fall. Här börjar von Triers film, och jag kan inte se att han visar kvinnan på ett icke fördelaktigt sätt. Hon sörjer sitt barn. Hon gör det med hela sitt väsen.

Mannen å andra sidan, saknar verktyg att hantera situationen. Han lever genom sin partners sorg. Han ser en möjlighet att fly sina egna känslor, och han tar sin uppgift på allvar, jag tolkar det som att han gör det på grund av sin kärlek. Gör han det på ett bra sätt? Nja, att ta med en kvinna i chock till ett ångestfyllt ruckel i djupaste mörkerskogen för att hjälpa henne göra upp med sina demoner kan väl knappast kallas smart.

Men frågan är om von Trier menar att kvinnan är djävulen – antikrist? Jag kan inte se det i filmen. Han visar en kvinna som bejakar sin sexualitet. Som är feminist och undersöker kvinnoförtrycket genom tiderna. Är det kvinnohat att göra så? Det tycker jag inte.

Jag ser en kvinna som går in i en psykos – hennes sorg ger henne vanföreställningar om sin egen skuld för hennes barns död. Det tror jag är normalt. Hon använder sex för att fly och bearbeta sin sorg, det tror jag också är normalt. Han försöker värja sig men kan inte. Även det tror jag är normalt.

Till slut kommer hon fram till att det var deras sexlust som orsakade sonens död. På ett något okvinnligt sätt försöker hon ursinnig kastrera sin man. För att gottgöra sin egen skuld klipper hon av sig sin klitoris. Det är vidriga scener, men jag tycker inte dom sticker ut.

Däremot finns det några saker jag inte förstår i filmen. von Trier antyder att kvinnan kanske medvetet skadade sin son. Är detta bevis för hennes ondska? Vill Lars få oss att fundera över om hon är djävulen för att hon satte fel sko på fel fot, kanske? Det finns också en scen – oklart om det är en av kvinnans vanföreställningar – där det insinueras att kvinnan kanske medvetet valde sin sexuella njutning före att rädda sin son från döden. Jag vet inte vad jag ska göra av informationen i dessa två sekvenser.

I Antichrist ser jag en film om en känslomässigt dysfunktionell man och en kvinna, utsatt för kvinnoförtryck som alla andra kvinnor i världen, som i sin enorma sorg gör fruktansvärda saker. Men kvinnan gör det med avstamp från sin forskning om historiens samlade kvinnohat. Jag kan återigen inte se hur man kan kalla von Trier antifeministisk.

Mannen däremot dödar, återigen med avstängda känslor, sin livskamrat på slutet. Och bränner henne på bål. Han överlever men filmens sista scen visar tusentals ansiktslösa kvinnor som dödats av män genom tiderna, de kommer från dödsriket och marscherar förbi honom, utan att kunna skada honom där han sitter som ett barn och mumsar bär. Han överlever, men filmen säger mig: se alla kvinnor som dödats, se mannen som just dödat den han älskade, se vår gemensamma tragedi. Patriarkatets tragedi.

Svante Tidholm – dokumentärfilmare

Feber i Abu Ghraib

Jag försvinner ner i febern. Vaknar och kollar två filmer om Abu Ghraib, först oscarsbelönade ”Taxi to the Dark Side” av Alex Gibney (som också gjort en bra dokumentär om Enron-skandalen i USA) som försöker ta ett helthetsgrepp på USAs agerande post 9-11, vad det gäller tortyr, fängelser och förhörstekniker. Det blir lite rörigt ibland, är vi Bagram, Abu Ghraib eller Guantanamo Bay? En oskydlig taxichaffis som blivit mördad av amerikanska militärpoliser i Afghanistan får agera röd tråd. Filmens största förtjänst är nog beättelsen om hur integrerad rasismen är i den amerikanska förståelsen av omvärlden. Utan denna enorma rasism, som såklart går att härleda rakt ur George W Bush makabra uttalanden när han talar om i stil med ”Let’s put it like this, one by one, they are learning the meaning of american justice”. Med en sådan ledare är tortyr väntat. I dessa dagar är alla så lättade av att Bush’s dagar är över, men det han gjort med vår värld är ju såklart oförlåtligt. 83 000 personer har blivit bortförda till någon av USA’s rättsvidriga fängelser, hållda utan rättegångar. USA har skapat ett monster. Om och om igen kan man väl säga.

Det blir en underlig dag. Feber, och så en orgie i Abu Ghraib, var det verkligen så smart. För nästa film blir Errol Morris nya storfilm ”Standard Operating Procedure”. Morris har lyckats få flera av de som dömdes för tortyren att ställa upp på långa intervjuer, och det blir såklart superbra. Allt är gjort med Morris egen maskin The Interrotron, som gör att de intervjuade tittar rakt in i kameran. Det ger en sällsam effekt.

Ända sedan ”Thin Blue Line” har Morris finputsat sina metoder, och har han inte nått vägs ände, kan man fråga sig? För vid det här laget kan man det, musiken, de långa bilderna, långsamma åkningar i återskapade scener. Ja, det blir lite trist ibland. Men ändå väldigt bra, få kan bygga en stämning som Morris. Jag gillade speciellt Lyndee England, hennes berättelse om att alla var i Abu Ghraib på grund av kärlek är fantastisk.

Nu ser jag mycket fram mot Ahmed Rashids nya bok ”Descent Into Chaos” som borde nå mig per post imorgon! Hans tidigare bok ”Taliban: Militant Islam, Oil and Fundamentalism in Central Asia” var grym.