Etikett: föräldraskap

Nu börjar 364 mansdagar, låt oss göra något av dom

Det sägs ju att alla dagar utom kvinnodagen är mäns dagar. Det håller jag inte med om. De övriga 364 dagarna är inte mina dagar i alla fall, trots att jag är man. Det kanske är någon annan mans dag? Kanske de tråkiga jävla männens dagar, dom där som varenda dag i sina liv inte vill prata ett skit om vad manlighet är eller vad vi män gör här i världen överhuvudtaget.

Vi män skulle verkligen behöva en dag vi med när vi reflekterade över manlighetens problem och möjligheter. En dag späckad med debatter, seminarier och möten där manligheten i Sverige och världen stod i fokus. Kvinnor är helt enkelt så jävla mycket bättre än oss män på att formulera strategier för att utveckla sin gemenskap och position i samhället. Feminismen har ju åstadkommit underverk för kvinnor de senaste säg, tvåhundra åren medan vi män i värsta fall kämpat emot eller i bästa fall stått bredvid och slagit ner blicken med nån slags förvirrad skam i bakhuvet. Ja det finns mycket att säga om det samspelet. Men det tänker jag inte gå in på nu.

Nej, det positiva med det här skitläget är att vi män kan titta noga på vad kvinnor gör och ta efter, eller varför inte bara planka rakt av! Så kände jag när jag läste journalisten Christina Lindströms fantastiska kravlista för att förbättra mammors situation (som bara finns på Facebook just nu, hoppas det publiceras någonstans så att jag kan länka till det här). Därför presenterar jag här en lista över några krav för att göra pappors liv lättare och bättre. Fyll gärna på i kommentarerna nedan. Tack Christina och alla andra coola kvinnor för all inspiration!

– 10 graviddagar för pappan
 Alla blivande pappor ska ha möjligheten att vara lediga 10 dagar under graviditetens sista månad, antingen för att bättre kunna förbereda sig för förlossningen (ensam eller tillsammans med den gravida kvinnan) eller för att ytterligare kunna avlasta den gravida kvinnan.

– Tidigt barnbidrag
 Barnbidraget borde börja betalas ut tre månader före beräknat förlossningsdatum, då många stora utgifter dyker upp. (Plankad rakt av)

– Garanterad plats på sjukhus för pappor
 Många nyblivna mammor och pappor skickas hem inom ett dygn. Alla mammor och pappor – oavsett om det uppstått komplikationer – bör ges möjlighet att stanna på sjukhuset 72 timmar. Som det är nu finns det sällan plats för pappor att stanna på sjukhuset. Det borde vara självklart att den nyblivna pappan ska kunna stanna om han och kvinnan vill det.

– Satsa på mansgrupper
 Blivande pappor bör i större utsträckning erbjudas mansgrupper för att tillsammans förbereda sig på föräldraskapet och papparollen. Män behöver få stöd och hjälp i att bryta sina isoleringsmönster. Dessa stödgrupper bör fortsätta erbjudas även efter barnets födelse.

– 40 obligatoriska pappadagar
 Nyblivna pappor bör och ska stanna hemma med sina nyfödda barn och nyblivna mammor de första månaderna. De behövs hemma.

– Höjt golv för föräldrapengen
 Miniminivån för föräldrapeng måste ligga över socialbidragsnormen. Nyblivna pappor ska inte tvingas arbeta långa arbetsdagar för att försörja sig och familj under den tid när de behövs hemma allra mest.

– 6 timmars arbetsdag
 Med 6 timmars arbetsdag skulle pappor kunna vara med sina barn och partners mer och slippa gå ner i lön under småbarnsåren. Dessutom skulle båda föräldrarna ha tid att hämta och lämna på dagis. Det skulle dessutom öka möjligheterna för jämlikare arbetsfördelning mellan mamman och pappan.

– Obligatorisk delad föräldraledighet
 Pappor ska tvingas ta ut sin föräldraledighet (utan att mammors antal dagar minskar). Det är det allra bästa sättet att skapa jämlikhet i relationen mellan mamman och pappan genom att män får ökad förståelse för kvinnors situation och hemarbete. Det ökar chanserna för män att skapa bättre relationer till sina barn. Det tvingar arbetsgivare och andra män att öka sin förståelse för föräldrarollen vilket också leder till insikter om kvinnors situation på arbetsmarknaden och i hemarbetet.

(Ordet pappa kan bytas ut mot partner, dvs den i en barnskapande relation som inte är gravid. Ja sånt här generaliserande har ju en tendens att förstärka könsroller, jag är medveten om det. Men jag tror ändå det är bättre att börja i den ändan och sen göra det mer komplext, än att vara akademiskt korrekt på en gång).

Tankar och råd om outhärdliga barnskrik

Det finns inget som gör folk så stressade och oroliga som barnskrik. Ju yngre unge, desto större reaktion från vuxna. Gör nåt! Vad som helst! Stoppa in en napp, ett bröst, ett finger, skaka, vagga, vyscha, buffa, sjung, gå omkring med underliga steg som John Cleese gjorde i den där Monty Python sketchen – metoderna för att hindra skriken är oändliga. Så. Barnskrik är ett problem att ta på allvar. Socialstyrelsen har till och med gjort en folder om det, med ett enda tydligt syfte: att stoppa skakningarna som ibland leder till allvarliga skador på hjärnan, eller till med ännu värre.

Alla som haft en bebis vet hur skriken äter sig in till det allra innersta. Det skaver inuti en av skrikandet. Det är inte underligt om man blir desperat. Men samtidigt vet vi ju att ett litet barn inte har något annat sätt att uttrycka sig på. För barnmorskorna är det första skriket en välsignelse, en uppvisning i livskraft och faktiskt kommer skriket före det allra första andetaget.

Jag har en bebis som är en månad gammal. Nästan varje kväll vill hon skrika, ofta en eller två timmar, ibland mer. Hon kan inte prata, hon kan knappt göra några språkliknande ljud förutom ett underligt hoande ibland som en liten uggla. När hon är på bra humör och någon aktivt lyssnar formar hon munnen som om hon skulle säga något, men det kommer ingenting. Jag antar att hon tränar sig på att prata. Men skriken däremot, är starka, enormt starka, och tydliga.

Hon ammar, sen vilar hon, sen skriker hon ett tag, sen vilar hon sig innan hon vill skrika igen. Så brukar det hålla på nästan varenda kväll.

Vi vuxna skriker ju nästan aldrig förutom när vi gjort illa oss eller ser en bra match typ. För oss är det förknippat med stor smärta att skrika. Det är ett rop på hjälp – ge mig uppmärksamhet! Vi undrar vad som är fel, går igenom listorna i huvet: har hon ätit, har hon ont? Om jag vet att hon ätit sig mätt, försöker jag låta henne skrika. Det är mitt jobb som man, och det passar mig bra eftersom jag inte kan erbjuda någon mjölk. Jag finns där för henne och ger henne min uppmärksamhet i den mån jag orkar. För det är krävande att lyssna på skrik, även om jag vet att de inte betyder att något är fel. Det är väl hennes sätt att bearbeta att hon växer några centimeter och ökar sin kroppsvikt mer än fem procent varje vecka. Snacka om växtvärk! Eller också är det omställningen från livet i livmodern som hon vill klaga på. Det kan också vara så enkelt att det är det enda sätt hon har att kommunicera på. Hon är totalt utlämnad till mig, har ingen kontroll över något, inte ens sin egen kropp. Som att hon säger: ”Hjälp, vad gör jag här?”. En ganska berättigad fråga för en bebis skulle jag vilja påstå.

Alla bebisar verkar göra så här (men inte alla föräldrar pratar om det!), men trots det verkar det finnas väldigt lite förståelse för skriken. Det vanligaste sättet att bemöta skriken är just att försöka dämpa dom. Oftast är det mammorna som får sitta kvällarna igenom med brösten redo, trots att bebisen spottar ut och kräks. Inget kan vara ett tydligare tecken på mättnad än en spya. Ett vanligt sätt att förklara skriken på är att kalla det kolik. Vårdguiden slår fast: ”Kolik är när ett spädbarn, som i övrigt är friskt, skriker i minst tre timmar mer än tre dagar i veckan utan synbar förklaring.” I nästa stycke säger man att ”hos de allra flesta barn med symtom på kolik hittar man ingen synlig orsak.” Ingen orsak!? Vårdguiden som faktagranskas av flera läkare säger alltså rakt ut att de inte kan förklara vad kolik är – på sin infosida om kolik…

”Är hon snäll”, brukar folk fråga när man fått en bebis. Det betyder alltså ”är hon jobbig?”. Ja hon är snäll. Hon verkar inte medvetet vara ute efter att skada mig. Så jag antar att hon är snäll. Men hon verkar vilja skrika, och det är jobbigt, det verkar till och med Vårdguiden hålla med om: ”för många familjer är den här tiden mycket ansträngande och man kan behöva hjälp av föräldrar, syskon och vänner.” Det är fint att dom skriver så. Men jag tycker ändå det finns en förvirring kring barnskriken – de ska tystas. Såsom depressioner ska medicineras bort. Ja det verkar kanske som en konstig koppling, men jag tycker det finns sådana tendenser i samhället av att allt ska va så jävla bra hela tiden. Om man mår dåligt ska man ta nya tag, om man är nere ska man upp och hoppa, om man skriker ska man suga på nåt. Men tänk om bebisarna behöver skrika, tänk om det är det som är normalt.

Mina tre barn har fått skrika så mycket jag orkat lyssna på dem, ofta ett par eller fler timmar varje kväll, och de har inte varit sjuka eller haft smärtor. Tvärtom är det ofta så att de när de fått skrika så mycket de vill, verkar lättade, glada och söker kontakt, pratar och tittar väldigt uppmärksamt på saker. Ett par timmar skrik brukar också vara väldigt bra för den efterkommande nattsömnen. Jag märker stor skillnad på de nätter när jag inte orkar låta henne skrika, då vaknar hon oftare och kanske vill skrika mitt i natten – hemska öde.

Jag tror det är väldigt viktigt att inge barnet en känsla av trygghet när man låter de skrika. Det brukar jag göra genom att hela tiden försöka få och behålla ögonkontakt och påminna om att allt är väl genom säga ”ja” och helt enkelt visa lugn. Om man inte klarar av att ge barnet den känslan av trygghet ska man inte ens försöka, för den osäkerheten känner barn väldigt starkt, och det gör dom osäkra och i förlängningen kan det bli väldigt fel. Det måste kommuniceras tydligt även till en två veckors bebis att de gör allt rätt och att man är på deras sida. Ju äldre dom blir desto mer tar dom åt sig av sådana signaler. Om dom vill sparka med benen och kämpa med hela kroppen kan man ligga nära i en säng bredvid varandra, då kan man hålla en stadig hand på magen och när barnet har skrikpauser prata lugnande och uppmuntrande.

Om man tycker det är jobbigt att lyssna har jag ett par råd. Man kan ställa en klocka på fem eller tio minuter, och efter det ta en paus, gå en sväng med barnet i famnen eller byta av med någon annan vuxen. Man kan om själva ljudvolymen är ett problem använda öronproppar. Det kanske låter som ett cyniskt råd, men det gör det hela lättare om det handlar om timmar av lyssnande.

För oss pappor är det här ett väldigt bra och effektivt sätt att skapa starka band med våra barn även om dom ammar och har det fysiska bandet till sina mammor. Det påminner oss om vår oumbärlighet och förmåga till medkänsla. Tyvärr kan man inte förvänta sig nån större tacksamhet från någon för sitt jobb, men sånt är livet för ammande mammor (och andra småbarnsföräldar) också. Försök hitta nån förstående vän som varit i samma sits som kan lyssna på dig när du beklagar dig, för det är inte alltid självklart att relationen till mamman håller för den sortens krav i hårda bebistider.

Det var det jag ville säga om barnskrik.

Som ett slags test på er känsla för barnskrik får ni här lyssna på min unge när hon är igång.

(Sen finns det såklart de fall när barnen faktiskt har smärtor av magknip eller sår i rumpan eller nåt annat, men sånt märker man efter ett tag om man är observant, dessutom har ju barnen ännu större anledning att skrika i sådana fall!).