Feber i Abu Ghraib

Jag försvinner ner i febern. Vaknar och kollar två filmer om Abu Ghraib, först oscarsbelönade ”Taxi to the Dark Side” av Alex Gibney (som också gjort en bra dokumentär om Enron-skandalen i USA) som försöker ta ett helthetsgrepp på USAs agerande post 9-11, vad det gäller tortyr, fängelser och förhörstekniker. Det blir lite rörigt ibland, är vi Bagram, Abu Ghraib eller Guantanamo Bay? En oskydlig taxichaffis som blivit mördad av amerikanska militärpoliser i Afghanistan får agera röd tråd. Filmens största förtjänst är nog beättelsen om hur integrerad rasismen är i den amerikanska förståelsen av omvärlden. Utan denna enorma rasism, som såklart går att härleda rakt ur George W Bush makabra uttalanden när han talar om i stil med ”Let’s put it like this, one by one, they are learning the meaning of american justice”. Med en sådan ledare är tortyr väntat. I dessa dagar är alla så lättade av att Bush’s dagar är över, men det han gjort med vår värld är ju såklart oförlåtligt. 83 000 personer har blivit bortförda till någon av USA’s rättsvidriga fängelser, hållda utan rättegångar. USA har skapat ett monster. Om och om igen kan man väl säga.

Det blir en underlig dag. Feber, och så en orgie i Abu Ghraib, var det verkligen så smart. För nästa film blir Errol Morris nya storfilm ”Standard Operating Procedure”. Morris har lyckats få flera av de som dömdes för tortyren att ställa upp på långa intervjuer, och det blir såklart superbra. Allt är gjort med Morris egen maskin The Interrotron, som gör att de intervjuade tittar rakt in i kameran. Det ger en sällsam effekt.

Ända sedan ”Thin Blue Line” har Morris finputsat sina metoder, och har han inte nått vägs ände, kan man fråga sig? För vid det här laget kan man det, musiken, de långa bilderna, långsamma åkningar i återskapade scener. Ja, det blir lite trist ibland. Men ändå väldigt bra, få kan bygga en stämning som Morris. Jag gillade speciellt Lyndee England, hennes berättelse om att alla var i Abu Ghraib på grund av kärlek är fantastisk.

Nu ser jag mycket fram mot Ahmed Rashids nya bok ”Descent Into Chaos” som borde nå mig per post imorgon! Hans tidigare bok ”Taliban: Militant Islam, Oil and Fundamentalism in Central Asia” var grym.