Idag skriver jag om boken ”Dingo Dingo – den manliga befrielsen är här” i Feministiskt Perspektiv. Om du är prenumerant läser du recensionen här.
Ett litet utdrag:
Jag ser framför mig hur de tre författarna Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson fått idén: att lösningen på mäns problem är att de utan kvinnors inblandning möts och tränar upp sin känslomässiga förmåga.
Genom kramen män emellan, vilket egentligen är det boken handlar om, ska den bur de flesta män lever i brytas ner. Den homofoba, intränade emotionella rustning som gör att vi män inte kan bygga varaktiga nära relationer till andra än de kvinnor vi valt att leva med i heterosexuella partnerskap.
Relationer där könsstereotyperna är förutsättningen, men också grogrunden för osunda instängda könsroller. Mannen och kvinnan utlämnade till varandras dramatiseringar av rollen Mannen och Kvinnan i Paret.
Grundidén är bra, utan tvekan. Jag tror på den. Men den räcker inte som strategi för att förändra mansrollen. Och den räcker definitivt inte för att bygga en roman på. Boken är också plumpt och slarvigt skriven, en ironisk underton gör att vi inte förstår om det hela är skämt eller ej.
